FILM

En rad fumliga situationer när ensamhet ska bli tvåsamhet och där sorgkantade ansatser till skratt bara blir till små kittlingar i halsen. Det är vad den mexikanska regissören Ernesto Contreras bjuder på i sin debutfilm Bakom blå ögonlock (Párpados azules).

Boendes mitt i det myllrande Mexico City är Marina Farfán (Cecilia Suárez) så ensam att hon när hon vinner en all-inclusive resa för två inte har någon att resa med. Som av en slump dyker Victor Mína (Enrique Arreola) upp i hennes liv, en figur som är minst lika ensam som hon men som hävdar att han känner henne sedan skoltiden.

Filmen skildrar sedan hur deras relation utvecklas, ofta genom parallella bilder som ger inblickar i de bådas ganska likartade, innehållslösa liv. En scen som visar Marina i sin tysta lägenhet, kontras av en bild på Victor i hans.

Filmen försöker dessvärre ta några narrativa genvägar i återgivandet av den sociala ödsligheten vilket resulterar i en hel stapel stereotypa bilder som setts förut: den stillastående kameran som visar hur den ensamma middagen intages sittandes rak i ryggen på en stol vid köksbordet, den skamsna självtillfredsställelsen som frambringar en sentimental tår i ögonvrån hos de båda protagonisterna, de monotona sysslorna på ett arbete där kollegorna knappt vet att man existerar.

Ernesto Contreras är lite för angelägen om att vi ska förstå det stora och svåra i att leva solitär. Men lika övertydligt som han basunerar i det avseendet, lika hemlighetsfull är han med det som pågår bakom Marinas blåmålade ögonlock när hon fattar de beslut som mot slutet får filmen att anta två tvära kast.

Däri kanske en del av budskapet står att finna; att vi människor även om vi umgås tätt i fysisk och rumslig bemärkelse aldrig lyckas krypa in i varandras känslor, tankar, in på näthinnans scenarion.

Att vi oftast förblir mysterier för varandra och ändå ständigt väljer, av överlevnad eller aningslöshet, att söka upp och ingå mellanmänskliga kontrakt.

Sidospåret med Marinas chef som i ett självrannsakelsens ögonblick väljer att släppa sina burfåglar fria känns lite väl pseudofilosofiskt för att ägna någon djupare analys. Det betyder dock inte att den här hantverksmässigt skickliga indiefilmen inte är sevärd, för det är den, bara man inte fäster sig för mycket vid den rätt ointressanta intrigen.

För trots att själva berättelsen varken är särskilt rolig eller särskilt gripande, fast ambitionen verkar ha varit att skapa en modern komisk melodram, fascinerar skådespeleri och detaljrikedom. Och allra mest är det faktiskt miljöerna som engagerar och det gör de ordentligt tack vare ett makalöst snyggt, mörkt fotografi - lite á la filmaren Gaspar Noes – och tämligen konsekvent väl valda vinklar.

Dessutom förefaller tid och energi ägnats den auditiva bilden, som inte översköljs av allt för mycket malplacerad musik utan låter vardagens ljud förstärka tystnaden.