McLibel-regissören Franny Armstrong står bakom den skräckinjagande klimatthrillern Age of stupid och erbjuder inte mycket hopp om mänskligheten. Hon målar upp en dyster framtidsbild och frågan är: Om vi visste vad som skulle ske, varför gjorde vi ingenting?

Filmen har premiär i nästa vecka så det finns gott om tid att skrämma upp politikerna inför FN:s klimattoppmöte i december. Om de nu vågar se den, för gott om tid är det egentligen inte alls. Age of stupid är en katastroffilm att ta på allvar. I dramadokumentärens form tecknar den ett oroväckande scenario baserat på faktiska vetenskapliga modeller om hur jordens klimat förändras om vi inte kraftigt minskar de skenande växthusgasutsläppen – redan nu, inte om 20 år.

Pete Postlethwaite (De misstänkta) spelar en sorgsen arkivarie som i ett öde år 2055 sitter i Babels torn och blickar tillbaka på vad som kunde ha gjorts annorlunda. Bläddrar i nyhetsklipp från 2008 för att se om vi fick varningssignaler om den stundande syndafloden. Jodå, det fick vi.

Vi får följa fem verkliga personer, alla på olika sätt en del av problemet och lösningen. Britten Piers Guy är en entusiastisk vindkraftsutvecklare som får slå pannan blodig mot väderkvarnar, förlåt, rabiata vindkraftsmotståndare. 82-årige fransmannen Fernand Pareau är guide på Mont Blanc och har med egna ögon sett hur glaciärerna har smält genom åren. Nu deltar han i cykelprotester för att stoppa massbilismen. Indiern Jeh Wadia står på motsatt sida och är just i färd med att starta Indiens första lågprisflygbolag. Individen bär ett extremt stort ansvar för att stoppa klimatkrisen, är budskapet. Det är inte bara de styrande som är korkade utan hela mänskligheten. Men så finns det några hjältar.

Frågan är om skuldbeläggande fungerar så effektivt. De som inte kan se längre än till sin egen uteplats kommer troligen inte att lära sig se längre med hjälp av Age of stupid, även om den är en enda lång uppmaning att agera NU. Men vem ska agera? Armstrong lägger för lite ansvar på företag och politiker. Visst finns systemkritiken där, men den liknar snarare övertydlig propaganda än smart retorik.

Ändå är det dramadokumentära greppet mycket effektivt. Lyckas man se förbi de spektakulära detaljerna kan man få med sig verktyg för förändring. Ett konkret förslag till våra politiker, bland annat förespråkat av Mark Lynas (författare till böckerna Oväder och Sex grader), är att införa koldioxidransonering. Alla medborgare ges då en lika stor kvot. Varje gång du tankar bilen eller konsumerar kött, för att ta några exempel, dras ransonerna från ett ransoneringskort. Brittiske journalisten George Monbiot föreslår å sin sida direkt aktion. Historien visar att protester har verkan, på kort tid har mänskligheten kunnat påverka stora skeenden, även om bara en minoritet har engagerat sig.

Människans drift må vara att ständigt sträva uppåt, men det finns olika sätt att göra det på. Vi kan som Piers Guy fortsätta kämpa för det vi tror är gott – även om det kanske inte hjälper så mycket. Vi måste inte flyga, som Jeh Wadia tror. Vi kan som Fernand Pareau välja att ta en långsam väg upp till bergstoppen.

Filmen visas på bio i över 50 länder samtidigt. I Stockholm på Bio Rio vid Hornstulls strand. 22 september är det livesänd galapremiär. Visas även 24/9, 26/9 och 30/9. 27/9 är det filmfrukost med gäster som Maria Wetterstrand (MP) och Rikard Warlenius (Arbetaren). Filmen är sponsrad av bland andra Transition towns och Greenpeace.