Att den svenska klubbfotbollen hamnar mer och mer på efterkälken internationellt är ingen nyhet. Förklaringarna är många. Vår–höst-serien. Skatterna. Bosman. Huliganism.

Till det ska läggas hockeyn. Sverige och Ryssland är de enda fotbollsnationerna i världen som har ytterligare en liga med annan idrott som slåss om utrymmet, sponsorer, mediaexponering och publik.

Medan hockeyn alltid bekymmersfritt kört sin grej har fotbollen alltid ängsligt sneglat bort. När fotbollens publikkris var som störst, under tidigt 90-tal, och de stora kvällstidningarna på allvar diskuterade om de skulle upphöra med bevakning av allsvenskan, gjordes ett desperat försök att efterlikna hockeyns seriesystem. Kärnkraftverk kallades det tvååriga experimentet föraktfullt av fotbollsfolket innan det lades på skräphögen.

Fotbollen räddades istället av Henke Larsson, Brolin och Stefan Schwartz som grävde guld i USA 1994. Några år senare var fotbollen tillbaka på tronen som publiksport nummer ett, framför allt var det klackarna på ståplats som växt till sig. En våg av supporterkultur av internationellt snitt svepte över Sveriges fotbollsarenor.

Istället för att bygga på det fortsatte fotbollens mäktiga män att snegla mot hockeyn. De var inte nöjda med publiken de hade fått. Klackarna gjorde sig bra på bild, men slöt alldeles för få sponsoravtal, handlade för lite i kioskerna och framför allt var de inte familjer med pappa, barn, barn.

Fotbollens mäktiga män reagerade med förbud mot läktaryttringarna, de började ta bort de åskådarplatser som publiken valde (ståplats) och de började arbeta för mer jippo, event och storbildsskärm som varit så framgångsrikt för hockeyn.

Istället för att bygga vidare på det som fanns sneglade fotbollens mäktiga män på något helt annat och försökte apa efter.

Under mina år som sportjournalist har jag mött både hockey och fotbollspublik. En minoritet uppskattar båda sporterna. De allra flesta endast en. Och vad de föredrar beror inte på idrotten som utövas i sig, utan på traditioner, identifikation och individualitet. Det en hockeyåskådare vill ha ut av sin idrottsupplevelse är precis det som erbjuds. Det fotbollspubliken vill ha är det de själva skapar, med det problemet att de styrande inom fotbollsfolkets idrott allt mer dränker det publiken kommer till arenorna för med sådant som lockar hockeypubliken.

Medan hockeyn lugnt och tryggt kör på med sitt framgångsrecept tittar fotbollen hela tiden på andras. Hockeyns, Englands, Barcelonas, Danmarks…

Den dagen svensk fotboll accepterar vad den är, vad den har och bygger på det kommer vi fotbollsfans att få se betydligt färre läktarkonflikter och betydligt mer internationella framgångar.