Det är väl genomfört, och såväl bilder som berättelser engagerar. Karolina Bångs avsikt är uppenbart att inspirera, och det lyckas hon med, men mitt i all pepp blir det ibland på gränsen till klämkäckt. Jag kommer på mig själv med att tänka på hur Aftonbladets krönikör Johan Hakelius en gång beskrev Stockholms Fria Tidning som en ”tidning som står på fattigas sida, särskilt om de är unga kvinnor med kunskaper i självförsvar och vegansk matlagning, mot ozonhålet, sexism, amerikaner och bilar”.

Det skulle kunna appliceras även på Handboken. Det blir helt enkelt för mycket av goda avsikter. Det blir, åtminstone om de dokumentära serierna läses i följd, en liten smula tråkigt. Lite för ofarligt.

Tur då att de i Handboken kommer uppblandade med Bångs mer personliga serier. Dessa handlar, allt som oftast, om kärlek och sex. Med sitt finstämda uttryck bildar de en skarp kontrast till de dokumentära seriernas intensiva tilltal. Så är exempelvis Min sista kille en lågmäld pärla i all sin enkelhet.