En afrikansk konst finns inte, lika litet som en europeisk eller asiatisk. Film, foto, måleri och skulptur i samtidskonsten är gränsöverskridande i alla meningar. Konst är inte nationell eller kontinental, konst är ett språk som talas överallt. Att det sedan finns regionala, nationella och i viss mån kontinentala traditioner är en annan sak.
Många afrikanska konstnärer har ställt frågan: Kan man inte vara konstnär, måste man vara afrikansk konstnär? Många Afrikafödda konstnärer bor i Europa och i USA. Det som kan bli ett problem är att samtidskonstens västliga tradition tycks segra över hela linjen – precis som tv-program, konsumtions- och populärkultur.
För att hitta ut ur denna labyrint formulerar chefscuratorn för Africa Remix, Simon Njamiingen, ingen specifik idé om Afrikas konst, mer än att han tycker sig se tre perioder i samtiden: först den afrikanska, sedan förnekelsen av allt afrikanskt, och nu en lugnare, mer systematisk fas där konstnärerna tar sig an estetiken och politiken.

Det finns mycket politik att diskutera i Afrika. Men anslaget i Africa Remix är försiktigt. Många konstnärer ställer den enkla frågan: Hur ser det ut? Vardagen tränger sig på, men försiktigt. Vi möter de fattiga och de rika. Förtrycket och kvardröjande koloniala strukturer skymtar eller häcklas. Destruktiva makter nagelfars, men mer övergripande.
Diktaturer, folkmord, sjukdomar och kvinnoförtryck är inga ämnen i Africa Remix. Denna paradox visar utställningens svaghet. Vi möter konstnärer som föredrar att inte se in i det mörka hjärtat och i mardrömmarna. Lidandet som gestaltas är med få undantag fördolt eller indirekt.
Arrangörerna har undvikit att göra en utställning i relation till något utanför konsten. För att ta ett exempel – häcklandet av USA blir mer som ett tecken för häcklande av USA, än något som biter. Utställningen blir mer internationell mainstream-konst än konst med ett ärende, mer ett mummel än en kör av klara röster.

Men visst finns det konstnärer som inte mumlar. I den nigerianske konstnären Dilomprizulikes Waiting for the bus står en rad trashankar gjorda av tygbitar, hönsnät och nötta accessoarer och de påminner avlägset om traditionella afrikanska gudar. Dessa är de fattiga som numera systematiskt glöms bort av samhälle och omvärld, de som väntar på en buss som aldrig kommer. Det finns ingen kollektivtrafik i det nyliberala samhället.
Zwelethu Mthethwa från Sydafrika fotograferar lantarbetare. De står vid fält och vedhögar och stirrar stint in i kameran. De frågar varför ordningen i världen tillåts bygga på deras arbete. Svaren är dömda att bli undanglidande.

Från Sydafrika kan vi i David Goldblatts foton också se hur lyxvillor, och till och med ett tempel av grekiskt snitt, växer upp utanför Johannesburg. Vi kan möta Marlene Dumas starka porträtt av män som just ska eller just har avrättats och William Kentridges animerade film om mannen som har makten i Johannesburg.
Längs det politiska spåret finner vi sudanesen Hassan Musas Great american nude, Usama bin Ladin liggande som en klassisk fransk halvpornografisk skönhet i sängen (en amerikansk fixeringsbild) och mocambicanen Goncalo Mabundas Eiffeltorn, hopsatt av aggressivt taggiga och rostiga vapendelar. Det har mer udd än det torn Romuald Hazoumé byggt av autentiska plastdunkar som används för vattentransporter i hans hemland Benin.
Loulpou Cherinet, som har en svensk mor och en afrikansk far, har i videon White women samlat afrikanska män runt ett matbord för ett samtal kring ett samhälle där människor fördöms efter sin färg och härkomst, men också genom social position, språk, pengar Det handlar om Sverige.

Ett starkt verk som vågar sig in i det mörkaste kommer från Kenya och Ingrid Mwangis video Down by the river. Vi ser något som kan vara en blodig kroppsdel flyta i vatten och i sanden framför oss på golvet berättas en historia om hur barnens blod flyter nedför floden.
Sydafrikanen Rodney Place har målat mörka afrikanska kartor – bland annat en med ett distinkt och taggigt Europa svävade överst, medan Berry Bickles från Zimbabwe foton av elefantfoster rymmer en sorgsen skönhet, samtidigt som vi inser hur fastfrusna minnena av det liv som aldrig blev kan vara.