Med den stora retrospektiva utställningen på Waldemarsudde förra året nådde Lerin sitt definitiva genombrott bland kritiker och publik och numera omnämns han som en av Nordens ledande akvarellkonstnärer.

Lerin är ingen färsking i branschen. Han utbildade sig på Valands Konsthögskola i början på 1980-talet och har genom åren varit enormt produktiv. Han har gett ut ett femtiotal böcker och varit flitig i utställningssammanhang. 

Framförallt är Lerin känd för att arbeta i storformat med en teknik som får åskådaren att häpna. Hans tavlor av HSB-längor, ICA-affärer och bensinmackar skildrar en förlorad folkhemsdröm, och mörkret, den nästan blåsvarta färgen, finns ständigt närvarande i hans bilder.

Förutom motiv föreställande byggnader har han även gjort mängder av resereportage från Arktis och Antarktis, Sibirien, Island, Skottland och Färöarna. Människor förekommer däremot sällan i hans bildvärld.

Därför blir man lite överraskad av Lerinsjälvbiografi som med ord och bild berättar om uppväxten i den lilla bruksorten Munkfors i Värmland. Det personliga och intima dominerar innehållet. Motiven är hämtade från fotoalbum och bilderna är illustrativa, och tekniken är för att vara Lerin ganska traditionell med en lite ljusare och bjärtare palett. 

Svärtan finns i den här boken istället i den egna historien – en stark och ärlig berättelse stöpt i samma kamp mellan mörker och ljus som präglar hans måleri. 

Lars avvek från de andra grabbarna. Istället för att spela fotboll och åka moped tvingades han söka skydd bakom skolhuset för att det inte skulle synas att han hoppade hopprep, hage och snodd. ”Tösa” blev öknamnet, vilket inte brydde honom. ”Kanske hade allt varit lättare om jag fötts i en annan kropp, om jag redan från början fått vara den flicka jag kände mig som?”, konstaterar han. 

Lerin skildrar det problematiska med att vara homosexuell i en tid som inte tålde några avvikelser. Vackert är beskrivningen av den första oskyldiga kärleken, som tog ett abrupt slut när Lars pappa hittade ett kärleksbrev som ännu inte postats. Föräldrarnas oro över att sonen skulle bli homosexuell var tydlig, men även om deras metoder ibland var bryska skriver Lerin vackert om deras villrådighet: ”Det var i kärlek som mina föräldrar försökte omskapa mig. Om jag inte ägt en sådan inre styrka och envishet hade jag kanske dukat under för denna kärlek.” 

Lerins tonfall är underfundigt filosofisk. Här ryms allvar och skratt, ljus och mörker. Exempel på underhållande anekdoter är exempelvis den om hur han och Monica Zetterlund har en vild kväll på en restaurang i Hagfors, som slutar med att Monica nästan skär ena örat av sig.

I denna mycket läsvärda självbiografi vänder Lars Lerin effektivt på perspektiven. Formatet på hans bilder är mindre än vanligt och motiven intima och mera personliga. Mest slående är ändå hur Lerin lyckas med att göra de små betraktelserna betydelsefulla och slående. Det är till sist en berättelse som uppmanar till att spränga alla omgivande och begränsande ramar.