Recension


Fria Tidningen

Lars Lerin spränger ramarna

Lars Lerin kan knappast anklagas för att vara en konstnär som kämpat för att nå strålkastarljuset. Hans skygghet är väl känd och han har i intervjuer berättat om sina sammanbrott och om hur han fått gömma sig inför stora utställningar för att han inte klarat anspänningen. 

Med den stora retrospektiva utställningen på Waldemarsudde förra året nådde Lerin sitt definitiva genombrott bland kritiker och publik och numera omnämns han som en av Nordens ledande akvarellkonstnärer.

Lerin är ingen färsking i branschen. Han utbildade sig på Valands Konsthögskola i början på 1980-talet och har genom åren varit enormt produktiv. Han har gett ut ett femtiotal böcker och varit flitig i utställningssammanhang. 

Framförallt är Lerin känd för att arbeta i storformat med en teknik som får åskådaren att häpna. Hans tavlor av HSB-längor, ICA-affärer och bensinmackar skildrar en förlorad folkhemsdröm, och mörkret, den nästan blåsvarta färgen, finns ständigt närvarande i hans bilder.

Förutom motiv föreställande byggnader har han även gjort mängder av resereportage från Arktis och Antarktis, Sibirien, Island, Skottland och Färöarna. Människor förekommer däremot sällan i hans bildvärld.

Därför blir man lite överraskad av Lerinsjälvbiografi som med ord och bild berättar om uppväxten i den lilla bruksorten Munkfors i Värmland. Det personliga och intima dominerar innehållet. Motiven är hämtade från fotoalbum och bilderna är illustrativa, och tekniken är för att vara Lerin ganska traditionell med en lite ljusare och bjärtare palett. 

Svärtan finns i den här boken istället i den egna historien – en stark och ärlig berättelse stöpt i samma kamp mellan mörker och ljus som präglar hans måleri. 

Lars avvek från de andra grabbarna. Istället för att spela fotboll och åka moped tvingades han söka skydd bakom skolhuset för att det inte skulle synas att han hoppade hopprep, hage och snodd. ”Tösa” blev öknamnet, vilket inte brydde honom. ”Kanske hade allt varit lättare om jag fötts i en annan kropp, om jag redan från början fått vara den flicka jag kände mig som?”, konstaterar han. 

Lerin skildrar det problematiska med att vara homosexuell i en tid som inte tålde några avvikelser. Vackert är beskrivningen av den första oskyldiga kärleken, som tog ett abrupt slut när Lars pappa hittade ett kärleksbrev som ännu inte postats. Föräldrarnas oro över att sonen skulle bli homosexuell var tydlig, men även om deras metoder ibland var bryska skriver Lerin vackert om deras villrådighet: ”Det var i kärlek som mina föräldrar försökte omskapa mig. Om jag inte ägt en sådan inre styrka och envishet hade jag kanske dukat under för denna kärlek.” 

Lerins tonfall är underfundigt filosofisk. Här ryms allvar och skratt, ljus och mörker. Exempel på underhållande anekdoter är exempelvis den om hur han och Monica Zetterlund har en vild kväll på en restaurang i Hagfors, som slutar med att Monica nästan skär ena örat av sig.

I denna mycket läsvärda självbiografi vänder Lars Lerin effektivt på perspektiven. Formatet på hans bilder är mindre än vanligt och motiven intima och mera personliga. Mest slående är ändå hur Lerin lyckas med att göra de små betraktelserna betydelsefulla och slående. Det är till sist en berättelse som uppmanar till att spränga alla omgivande och begränsande ramar.  

 

 

 

Fakta: 

Konst/Litteratur

Lars Lerin – En liten konstnär Av Lars Lerin Förlag Natur & Kultur

 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Deckare på spaning efter liv

Recension

James Crumley skrev En sista riktig kyss för trettio år sedan. Den har kallats stilbildande inom deckargenren och efterföljande kollegor till Crumley, som exempelvis Dennis Lehane, har framhållit den som epokgörande. Nu släpps den som den tredje delen av fyra romaner i Modernistas serie med Pulp-litteratur, tidigare titlar har varit Denis Johnsons Jesus' son och Jim Thompsons Mördaren i mig.

Fria.Nu

Skräcken kryper in på knutarna

Recension

Det är vinter 1981 i folkhemsförorten Blackeberg nordväst om Stockholm. Oskar är 12 år och mobbad i skolan och fantiserar om att ta hämnd på sina plågoandar. En dag står en flicka i klätterställningen på gården. Hon heter Eli och har flyttat in i lägenheten ovanför Oskar tillsammans med Håkan. Mannen, som man tror är flickans pappa, beter sig mystiskt och sätter snabbt för pappskivor för fönstren i lägenheten. Eli fångar omedelbart Oskars intresse, men hon gör snabbt klart för honom att de aldrig kan bli vänner.

Fria.Nu

Tre år i förorten

Recension

Jonas Embrings film skildrar tre år av Mios liv i Stockholmsförorten Henriksdalsberget, och öppnar med den illavarslande undertexten ”Alla brott som begås i filmen är under utredning, lagförda eller preskriberade.”

Fria.Nu

Björn på Orust

Recension

Dvd-tidskriften UZI släpper sitt andra nummer och det handlar om producenten och artisten Björn Olsson. Specialen är fulladdad med exklusivt musik- och bildmaterial av en svensk musiklegendar. Björn Olsson var med och grundade Union Carbide Productions och Soundtrack of our lives, och har efter att ha gått solo gjort fantastisk instrumentalmusik i Bo Hanssons och Ennio Morricones anda.

Fria.Nu

Med kameran mot verkligheten

Recension

När Stefan Jarl förra året tilldelades Filmstudiorörelsens pris löd motiveringen: ”En käftsmäll i svensk film.” En motivering som även återspeglar Jarls temperament som filmskapare. Alltsedan den uppmärksammade debutfilmen Dom kallar oss mods (1968) har Jarl gjort film som utnyttjar alla mediets möjligheter för att skaka om, beröra och påverka sin publik. Internationellt ses han som en av de stora dokumentärfilmarna och han har bland annat erhållit en Felix, Europas motsvarighet till Oscar, och på hemmaplan inte mindre än fyra Guldbaggar. Jarl är även en av initiativtagarna till Folkets Bio, som erbjuder kvalitetsfilm på tretton platser i Sverige. Han var också med och skapade tidskriften Film & TV och senare även filmarbetarnas fackförbund.

Fria.Nu

© 2026 Stockholms Fria