Dreams don’t die visades första gången våren 2008 på galleri AK28. Utställningen bygger på intervjuer med personer som på fritiden fotograferar graffitimålningar och syftet är bland annat att belysa betraktaren och ifrågasätta dennes roll som offer, vilket är den bild som vanligtvis ges av samhället.

På Historiska museet har utställningen utvidgats till två videoprojektioner (som tyvärr inte fungerade vid besöket) och tre inglasade montrar. Montrarna visar ett urval foton på graffiti från samlarnas fotopärmar samt de tre första numren av svenska graffitifanzinet The Blob.

Det är en enkel och bra utställning som berör graffiti ur ett ovanligt perspektiv, men den som väntar sig graffitimålningar i mängder göre sig inte besvär. Även om behovet mättas något i det väldigt fina panoramafotografiet Commuter landscape och av innehållet i nämnda montrar.

Viljan att bjuda in den breda allmänheten märks i presentationen som är genomtänkt och pedagogisk. Ändå vänder sig Kimvall till de redan insatta. Intervjuerna står i utställningens centrum men blir tyvärr även dess svaghet. De elva intervjuerna varar mellan trettio och femtio minuter vardera. Det blir segt och som icke-graffitinörd är det svårt att stå ut. Istället försöker jag strategiskt välja vad man ska lyssna på, vilket resulterar i att man inte lyssnar igenom en hel intervju utan hoppar mellan dem. Det hade underlättat att ha dem utskrivna på papper.

Jacob Kimvalls ambitioner att sätta samlaren i fokus lyckas trots invändningarna mycket väl, det är väldigt roande att se det stora intresset för att fotografera graffiti. En sysselsättning som verkar ta mycket tid och ekonomiska medel i anspråk.

Kimvall är mån om att inte göra samlarna till stereotyper. Förskjutningen från samlare till person gör att Kimvall, trots de långa intervjuerna, lyckas bjuda in till berättelselyssning. Längtar redan efter en samling av intervjuerna i bokform.

Sammanfattningsvis upplyser Dreams don’t die oss om hur viktigt vanliga människors samlande kan vara för framtiden och visar hur spröd graffitin är. Utan samlarna vore det omöjligt att beskåda en tidig Circle eller Akay.
Jacob Kimvall, själv graffitimålare, har det senaste året fört en aktiv diskussion med Stockholms stad för att bevara och K-märka vissa målningar som har ett historiskt värde. På så sätt är samarbetet med Historiska museet och Riksantikvarieämbetet symboliskt för betydelsen av Kimvalls kamp för en nyanserad bild av graffiti.