Längre noveller skrivna i första person. Check.

Om unga människor som är ensamma bland andra. Check.

Vars egna berättelser är överordnade kronologin. Check.

Och kretsar kring smärta, våld och sexualitet. Check.

Givetvis är det väl genomfört. Liksom när Bromander tecknar sina berättelser kryper karaktärerna snabbt oroande nära inpå. Läsningen blir, vilket jag gissar är avsikten, när den är som bäst en i det närmaste fysisk upplevelse. Det är ofta mycket intelligent, något annat hade jag inte väntat mig, och skarpa iakttagelser kastar ljus över texternas mörker.

Mest imponerande är det dock då Bromander lyckas skapa karaktärer som på samma gång tycks allmängiltiga och knivskarpa i konturerna.

Men det är en högstanivå. Som författaren ofta lyckas nå upp till, men mer sällan klamra sig fast vid. Och det är vad som får mig att tänka att det nya mediet alltjämt är en smula ovant. Att han har lättare att kontrollera berättelsernas intensitet när tillräckligt mycket tusch plötsligt kan skapa en mer omedelbart drabbande dramatik.

Samtidigt inser jag att det är lite orättvist att jämföra novellerna med de serier jag tidigare läst och vars mod jag överväldigats av. Om jag istället skulle bedöma Bromander utifrån vad han i det här sammanhanget är, en skönlitterär debutant, skulle resultatet bli ett annat.

När jag läser inledande Hålkärret känner jag mig avklädd och smutsig. Det är givetvis ett mycket gott betyg.