Svenska medier anställer sällan journalister som faktiskt kommer från, lever och verkar i dessa eller liknande områden. Man kommer utifrån, gör sitt inslag, går tillbaka till hotellet och pustar ut. Vi förmedlas ett uppifrån- och utifrånperspektiv och samma position som den där korrespondenten har, har jag när jag besöker utställningen Favelan om favelan, som är en del av dokumentärfestivalen Tempo och avslutas redan på söndag.
Här får vi alltså se fotografier av dem som faktiskt bor i favelan. Det är unikt. Projektet Olhares do Morro (Blickar från berget) startades av den franske fotografen Vincent Rosenblatt 2002 med foto-workshopar för ungdomar i Santa Marta, en favela i centrala Rio de Janeiro. Då handlade det om att engagera så många som möjligt. I dag är verksamheten istället inriktad på att utveckla individuella konstnärskap.
Kanske ger det större effekt i det långa loppet.
Fotografering som ett sätt att komma ur fattigdom, ett sätt att känna delaktighet. Som pojken i filmen Guds stad, vars största dröm är att bli fotograf. Fast här är det på riktigt. Fotograferna får 60 procent av inkomsterna om bilderna säljs eller publiceras. 40 procent går tillbaka till projektet.

Det är gripande och ärliga fotografier, långt från det tillrättalagda reklamfotografi våra sinnen tvingas utstå dagligen. Mycket värme, mycket människa. Våldet existerar över huvud taget inte på bilderna. Men misär förstås, dock inte så påtaglig som på andra håll i världen. Fattigdom är naturligtvis heller inte alltid lika med olycka, oavsett var i världen vi befinner oss. I favelan finns plats för glädje och lek och sextokiga tonåringar. Men också för prostituerade transvestiter och barn som samlar skräp.
Vincent Rosenblatts baile funk-foton visar svettiga män och kvinnor, det är vackert och hårt på samma gång. Man kan riktigt känna trycket ur högtalarna, och jag får lust att dansa men de vita väggarna, tystnaden på galleriets nedervåning och de kulturella koderna får mig att avstå. På bilderna ser vi hur män och kvinnor dansar tillsammans, en syn som blivit allt mer ovanlig och mest för bilderna tanken till de svenska folkparkerna. Min vän påpekar: i Sverige har det blivit macho att inte dansa, i delar av Latinamerika är du inte en riktig man om du inte kan dansa (salsa).

Barnporträtten är vackra och levande. Ricardo de Jesus porträtt av en bister ung pojke, gatubarn, vad annars, stirrar anklagande på mig, med uppmaningen: gör något! Bilden är tagen uppifrån och han står ensam i favelans mörker. Kanske är han en blivande fotograf. Mer troligt är att han blir en i raden av fattiga, en del i statistiken.
Ivanildo Carmo dos Santos fotografi av den lilla flickan med stora ögon och ett ansikte som ramas in av mörkbruna lockar – några av dem spretar iväg – är mästerligt. Det här är redan toppfotografer, omnämnda i brasilianska och franska medier, och förmodligen kommer vi att se mer av dem i andra sammanhang framöver.

Kontrasten mellan rik och fattig gör sig påmind när stämningen på galleriet är på topp. Vi skrattar och pratar om allt utom fattigdom, det är svårt att relatera till risiga hus staplade på varandra. Ska man döva samvetet genom att köpa ett verk, eller genom att skriva ett par rader om utställningen? frågar jag mig efteråt. Har man rätt att i nyfikenhet kasta en hastig blick genom misärfönstret för att sedan gå vidare, i sin vanliga rytm?
Den här utställningen gör något med människorna. Väcker tankar om engagemang och demokrati, om mission och välgörenhet. Reaktionen kanske inte kommer på studs, det kan ta veckor eller år. Men någonstans ligger bilderna kvar och pockar på uppmärksamhet.
I väntan på det nöjer jag mig med att ha fått se mina fördomar trasas sönder och tar med mig en ny bild av favelan ut i Stockholmsbetongen.