Det europeiska fotbollsförbundet Uefa för sedan många år tillbaka en maktkamp med de rikaste klubbarna, som om de fick som de ville skulle göra som AIK och bryta sig ur de nationella ligorna. Istället för Manchester United mot Stoke skulle det bli Manchester United mot Barcelona på Stryktipskupongen.

Samma tendenser ser vi på individnivån. Ända sedan Bosman fick rätt av EG domstolen att byta klubb utan att den nya klubben behövde betala någon ersättning till den gamla har Uefa och de nationella förbunden försökt bromsa den fria rörligheten inom idrottsvärlden. Men de nationella förbunden och deras paraplyorganisation tappar mark hela tiden. Ytterligare ett exempel är att begränsningen som länge fanns inom den europeiska fotbollen, max tre spelare med utländska pass i laget, sedan länge är borta. Något som gjort det möjligt för till exempel Arsenal att mönstra en startelva utan en enda britt.

Vid en första anblick är utvecklingen positiv och ofrånkomlig. Den absurda tanken att Konsum skulle behöva betala övergångspengar till Ica om en kassör byter jobb borde vara lika absurd inom idrotten. Det visade Bosmandomen.

Det är inte lika givet i dag att en människa har rätt att flytta, bosätta sig och arbeta var som helst i världen, där gäller fortfarande gränser, murar och pass. Men borde det egentligen inte vara så? För alla. En Sydafrikan i Kirunagruvan. En norrlänning plockar vallmo i Afghanistan. Och om AIK och Manchester United hellre spelar matcher mot Moskva och Barcelona än Borås och Stoke, varför ska något gammalgubbigt förbund med förlegade ideal hindra dem? Vad är problemet?

Problemet är att internationaliseringen och den fria rörligheten inom idrotten fungerar på samma sätt som i världen utanför fotbollsplanerna och rinkarna. Den sker på de rika och mäktigas villkor.

De stora klubbarna är aktiebolag, och deras uppdrag mot aktieägarna är att ge dem avkastning. Idrottsförbundens roll är att fördela lite av de rikas tillgångar neråt i pyramiden, till bredidrotten och ungdomslag, även de som inte hårdsatsar på att fostra framtida elitidrottare.

Därför känner jag mig i detta undantagsfall lite nationalistisk.

Men stenen är satt i rullning. Inom några år kommer landets bästa hockeyklubbar spela i en ryskdominerad liga. För fotbollen tar det lite längre tid, det finns på gott och ont en större värdekonservatism hos fotbollsfamiljen. Det plus att herrallsvenskan är för dålig för att vara ekonomiskt intressant internationellt. Mitt tips är att Umeås damer blir första fotbollsklubb utanför gränserna och ansluter till den tyska ligan.