SCEN

Vilse i pannkakan VAR Katalin

Uppsala NÄR 7 oktober

Staffan Westerberg har hunnit fylla 75 år och hans kultförklarade skapelse som roat och oroat generationer har drygt tre decennier på nacken. När han tar den tillbaka till scenen är det i en barnförbjuden version. Denna gång har han spärrats in på institution, avdelning 68, varifrån han betraktar sin omvärld. ”Ha ha ha! Just när ni trodde det var över så är jag tillbaka igen”, hojtar han då han pillemariskt leende kliver in över scenen.

Vilse och Vilja, Trashanken, älgen Laban och de auktoritativa gubbtjyvarna Storpotäten och kamrer Rävinge - alla har de övervintrat även om tiden gått hårt åt dagisfröken Galileo Galilei som nu har blivit en gammal transhora med lånta fjädrar.

De sjunger och berättar historier, grälar och gruvas i en föreställning där drömmar och förträngda tankar bubblar över i frågor om vem man är och vem man förväntas vara. Vart man är på väg och varför. ”Tack och lov kommer fjädern i urverket nog att gå av snart, för annars kunde den hålla på hur länge som helst och det hade varit olidligt”, säger den ensamme teatermannen med beckettsk humor från sin plats mitt på estraden.

De båda följeslagarna på revyn, 1990-talsprofilerna Gustave ”Gurra G” Lund och Peder ”Pedda P” Ernerot, huserar i scenens ena hörn. Men därifrån ackompanjerar de finstämt på piano, gitarr, trummor och speldosa, ömsom viskande att jorden är platt ömsom deklarerande något uppfordrande i megafon.

I pausen går Staffan Westerberg ner bland publiken, småpratar lite och bjuder förbryllade åskådare på små vita plastskedar vars syfte ännu är höljt i dunkel.

När andra akten drar igång frågar han om vi förstod allt i den första. ”Jaaa!” svarar publiken artigt med en röst, varpå han svarar att det förmodligen beror på att det är en universitetsstad för själv begrep han inte ett dugg.

Sedan fortsätter den yviga berättelsen om hur folkföreningen lyckas sprida ryktet om jordens platthet, om landstingscapricciosan full med piller och kanyler och den tjafsiga striden med Elsa Beskow och hennes irriterande rimsagor.

Det är högt och lågt, lite buskis och djupsinniga ordvrängerier hullerombuller. Självdistans och samtidskritik, panik och komik. I de stilla passagerna när Staffan Westerberg ger röst åt sina dockor är det bitterljuvt vackert. När lilla Vilse står vid jordens kant och kikar ner är det som om alla i lokalen är fem år igen och först när det står klart att han inte kommer tippa över pustas det kollektivt ut.

Och det är märkligt fint och fascinerande hur sedan samma gäng vuxna uppsluppet fnissar och sjunger med i Thomas Wiehes ekodänga ”Bajspladaskan”. När alla i finalnumret får dra upp sina skedar med påmålade ansikten för att, som en ”självgående kommunalkör”, sjunga på vokalljuden ”io” och ”oi” tjuts det av skratt.

Sedan går teatermannen som sägs ha förstört så många barndomar ner från scenen.

Min uppväxt har han inte förstört utan tvärtom berikat med sin respekt för barnet som en fullvärdig samhällsmedborgare och kulturbärare, med en förståelse för tillvarons komplexitet av verkligt och drömt, uppror och förtryck, sorg och skratt.

För mig förblir Staffan Westerberg en sann surrealist och företrädare för det antiauktoritära och antikommersiella, det queera och det vidsynta.

En viktig och tyvärr borttynande röst i ett hav förorenat av rovgirig, maktlysten skrikighet, i ett samhälle där vi håller oss med skattebetalt kungahus men tycker att kulturen ska finansiera sig själv.