Skulle vi äta familjens golden retriever till jul?
Djurrättsalliansens avslöjande om grisars livsvillkor i den svenska köttindustrin har fått stor uppmärksamhet. Under två år har de besökt hundra svenska grisuppfödningar för att dokumentera djurens livssituation. Resultatet är skrämmande, men föga överraskande. Grisar som inte får något som helst utlopp för sina naturliga behov, som äter på varandra, uppvisar otaliga beteendestörningar. Som med fantastiska luktsinnen utvecklade för att känna igen varandra, kunna avläsa doftspår i omgivningen, är placerade i en fabrik där människor, med sitt i jämförelse usla luktsinne, nätt och jämnt kan andas. De fann döda grisar på 40 procent av gårdarna, grisar med uppenbara skador på 84 procent av gårdarna, boxar med för lite eller inget strö på 94 procent av gårdarna (och för grisar är det livsnödvändigt att böka).
Branschen är upprörd, alla är upprörda. Vi visste inte att det såg ut så här, sägs det om och om igen. Branschen visste naturligtvis hur det såg ut. Många andra visste det uppenbarligen inte. ”Djur ska ha det bra. De ska behandlas väl.” Säger jordbruksministern till ekot. Men fakta kvarstår. Även om djurskyddslagen följs har svenska grisar ungefär en kvadratmeter var att vistas på. Även om djurskyddslagen följs får 99 procent av Sveriges grisar (den återstående procenten är ”kravgrisar”) aldrig se dagsljus förrän de förs till slakt. Så ser djurindustrin ut. Det går inte att tala om att djuren har det bra. Det går inte att tala om naturligt beteende.
I naturen lever grisar i små flockar, med tre till fyra suggor och deras kultingar. Grisarna ägnar minst 14 timmar per dygn åt att böka och leta efter föda och sover 8 timmar per dygn. Grisarna i svenska fabriker sover 19 timmar per dygn och äter under en halvtimme. I det vilda bygger suggor bon, lika välisolerade som människors hus, där de föder sina ungar, de ger ungarna di under fyra månader. I fabrikerna tas kultingarna ifrån mamman efter en månad för att hon ska insemineras igen och efter fem förlossningar skickas hon till slakt.
Varje år slaktas tre miljoner grisar i Sverige. Det finns tio gånger fler grisar än hästar i det här landet. Men vi ser inte grisarna. Om vi stängde in golden retrievers på samma ytor, under samma förutsättningar, är det lätt att föreställa sig det ursinne det skulle orsaka. Grisar och hundar liknar i många avseenden varandra. Men vi har vant oss vid att vissa djur är mer djur än andra. Vid att vissa djur är mat. Men det gör dem inte mindre intelligenta, inte mindre känsliga, inte mindre avancerade i sitt samspel med artfränder. Detta är en sanning som för många är möjligt att blunda för.
Vissa tycker att industriell djuruppfödning, industriell slakt och djur som mat är helt okej. Vissa tycker att det är okej att två tredjedelar av jordens odlingsmark används till att odla djurfoder, med följden att oerhört många människor på jorden svälter. Jag tror inte det handlar om dem. Jag tror att det handlar om oss andra, om vad vi väljer. Accepterar man inte att grisar lever under tortyrliknande förhållanden kan man inte äta griskött, om det inte är kravmärkt. Accepterar man inte långa transporter och skräck på slakterierna kan man inte äta griskött över huvud taget. Om man inte har egna grisar som man slaktar själv, vilket nog för många är otänkbart, kanske lika otänkbart som att tillaga familjens golden retriever till jul. Men det kunde lika gärna varit det som var traditionen. Det hade varken varit mer eller mindre konstigt.
Vi är många som vet hur djuren i fabrikerna har det. Just nu är det nog få i Sverige som inte vet hur grisarna har det. Vad gör vi med den kunskapen?
