Dysterkvistar på teaterhimlen
Scenvåren bjuder på hundra sorger och bedrövelser och ställer samtidigt några av de stora frågorna. Vad gör vi när döden väntar? Är individens framgång viktigare än solidariteten? Och finns det över huvud taget någon ljusning?
Teatervåren är redan här och det ser mörkare ut än på länge. Innehållsmässigt alltså; att kulturförvaltningen skär ner anslagen för ett flertal fria teatrar är en annan, om än högst bedrövlig, historia.
Ta till exempel Det kalla hjärtat av danska Astrid Saalbach som spelas på nyrenoverade Torpedverkstaden från och med april. Centrala teman hos Saalbach är död, sjukdom och undergång. Pjäsen i fråga är ett surrealistiskt sagospel om en flicka som lever på gatan och i ett hallucinatoriskt rus drömmer sig bort till tinnar, torn och sin kärlek till kronprinsen.
Vem kan motstå ett kungabröllop? frågar Galeasen med den högaktuella pjäsen, regisserad av Martin Rosengardten. Pjäsen gjorde succé på Det Kongelige Teater i Köpenhamn men ett besök av någon Bernadotte är kanske för mycket att hoppas på.
Mer ångest bjuder lekfulla Moment teater i Gubbängen på. Den 12 mars är det världspremiär för De dömdas ö, baserad på Stig Dagermans bok från 1946 med samma namn. Det handlar om sju människor som kastats upp på en öde ö i oceanen. Boken är en modern klassiker, om än av många ansedd som svår. Dagerman var influerad av Kafka och Faulkner och vi får följa de dödsdömdas bildrika tankar och minnen i väntan på det oundvikliga.
Känner vi Moment och regissören Pontus Stenshäll rätt blir resultatet dock något helt annat än ett slaviskt förhållande till originalet, även om redan det är mer absurt än mycket annat.
Om undergången handlar också Carina Ehrenholms Den sista människan, med premiär den 14 april på Turteatern. När roboten i framtiden har blivit vår perfekta avbild behövs vi inte längre. Människan tvingas söka ett nytt hem utanför jorden.
Med en blinkning till den orimliga idén om ”historiens slut” får publiken följa professor Francis Fukuyamas resa på rymdskeppet Wollstonecraft i jakten på en ny värld att erövra. Men allt blir förstås inte som väntat. Precis som i verkligheten alltså, där Fukuyama på senare år omprövat sin syn på Irakkriget och de neokonservativa idéerna. Det liberala lyckoriket höll som bekant inte längre än knappt 20 år.
Lärdomar av historien kan vi också tänkas kunna dra av Klaus Manns Mefisto – en karriär som för första gången sätts upp i Stockholm, i regi av Ragnar Lyth. Stadsteatern ställer frågan om ”den perfekta människan” – den moderna individualisten – är ett eftersträvansvärt ideal. Eller är idealet kanske redan verklighet? Regissören går så långt som att mena att vi i dag, mer än på 30-talet, tycks leva för styrka, elitism och individualism hellre än gemenskap och solidaritet.
Björn Kjellman gör rollen som den oerhört begåvade och ryggradslöse skådespelaren Hendrik Höfgen, baserad på en verklig person, Gustaf Gründgen som blev teaterstjärna i Tyskland under Nazitiden tack vare sin vänskap med Göring.
Själv bekämpade Klaus Mann nazismen och romanen Mefisto förbjöds omedelbart efter publiceringen 1936 på grund av anklagelser om förtal. Men Mann hade inte alls avsett romanen som ett angrepp på sin forne vän, älskare och svåger (!) Gründgen utan som ett porträtt av en människotyp där begåvning sammanfaller med ryggradslöshet. Premiär på Klarascenen i dag, lördag.
Ett mörker av ett annat slag, det som kan finnas i hemmets vrå, behandlas i Silverfisken. Det är en skoningslös och rasande historia om ett barn som upplever – och överlever – sexuella övergrepp, en fri tolkning av Sofia Rapp Johanssons bok med samma titel. Premiär den 5 februari på Teater Giljotin.
Finns det då ingen ljusning bland vårens premiärer? Nja, de flesta intressanta verk innehåller förstås både svart och vitt och gärna flera nyanser däremellan. Men den som söker underhållning ska kanske ge Pygmalion en chans. Margareta Garpe har uppdaterat Bernard Shaws komedi från 1913 och utforskar vår tids klassmarkörer. Förortstjejen Eliza (Alexandra Rapaport) träffar språkprofessorn Henry Higgins (Johan Ulveson) och blir erbjuden att genom språklektioner förvandlas till en riktig ”lady”.
Kul – och trallvänligt – kan det också bli när Andreas Boonstra från Moment tillsammans med vissångaren Stefan Sundström sätter upp musikaloperetten Ön, en tidsresa från 80-talet till i dag. Naturligtvis med starkt vänsterpolitiska undertoner. Johnny Dunder gör motstånd mot dem som tycker att samhället daltar med de svaga. Premiär på Stadsteatern den 5 februari.
Kanske kommer ljuset och våren i alla fall.