Reportern Sara Bull tog i ett utmärkt reportage oss med till Asien där hon tog rygg på unga backpackers som ständigt är på jakt efter nya kickar. Likt de tidiga antropologerna letar de efter vita fläckar på kartan – orörda och oexploaterade platser. I Laos djungler hittar Sara Bull dem flytandes fram längs Namsongfloden, höga på droger och sprit som erbjuds till löjligt låga priser av den serviceinriktade lokalbefolkningen.

”Här finns inga krav, inga förbud och inga hämningar. Vi reser för att slippa undan ansvar”. Ungefär så beskriver en ung brittiska backpacker-kulturen. Ansvar för de unga och dåraktiga vill heller inte den lokala byn ta. Vid incheckningen till denna turistort tvingas man att skriva på ett avtal som fråntar arrangörerna allt ansvar om du skulle avlida under besöket.

Det är en resa som inte leder till något paradis – snarare en färd till mörkrets hjärta. Programmet visade med tydlighet upp resandets baksidor och att det inte existerar någon oskyldig turism – resandet innebär alltid ett slags utnyttjande.

Turismens explosionsartade utveckling har givetvis skapat konsekvenser. Det är naivt att tro att turismen är oskyldig och att det enbart främjar med kulturmöten. Problemet är att turismen går fram som en ångvält över platser som av turistnäringen säljs ut som nya orörda paradis, och det som återstår är servicestationer för samvetslösa västerlänningar utan hämningar.

Ett problem som verkar vara svårt att komma förbi är att mötena som uppstår i och med våra resor endast främjar oss själva, och att ojämlikheten och klyftorna stärks i takt med att de fattiga länderna blir alltmer beroende av turismen.

”Å ena sidan lever vi på av att ni kommer hit. Men hur ni gör det – it sucks!”, säger mexikanen David Diaz som en kommentar till vårt turistande i Jennie Dilemans aktuella bok Välkommen till paradiset.

Här konstateras att turismen är världens största industri, men att det bara är 2,5 procent av jordens befolkning som flyger utomlands på semester, resten har inte råd eller möjlighet. Dielemans uppmaning till de resande är att vara kritisk till vårt beteende och att våra konsumentval spelar roll. För trots att turismen utnyttjar de fattiga länderna kan den ge arbetstillfällen och tillväxt. Som alternativ till en turism som enbart förstör slår hon ett slag för samvetsturisten. Denne väljer ekoturism – ett alternativ som är på väg att etableras för att ge turisterna möjlighet att besöka de unika samhällen, som de ständigt letar efter, utan att exploatera.

Så lyder alltså upplysningen av de enfaldiga turisterna. För inte kommer vi att sluta att resa, eller? Medan vi funderar på det kan ett första steg mot en ökad medvetenhet vara att inte välja resa efter charterbolagens lockrop om lägsta pris till paradiset.