Josefina Sanner debuterade för ett par år sedan och har enligt pressreleasen gjort mer väsen av sig utanför Sveriges gränser. På sin andra skiva, Love Case Scenario, lanserar hon sig som skogsrå, kompletterat med lite storstadsromantik. Av naturlyrik eller betong hörs dock inte mycket i musiken; det är relativt traditionella popsånger av vilka många går förbi obemärkta, men somliga har en intressant twist.
Inledande Row your boat kombinerar minimalism med groove och har en catchy refräng. Skivans singel, om man ännu rör sig med sådana termer, It´s a beautiful day, är däremot en radiohit i ordets mer negativa bemärkelse, och det olyckliga textvalet i titeln/refrängen frambringar långsökta men olustiga associationer till U2 och James Blunt.

Sättningen sträcker sig gärna utanför den mest grundläggande, och skapar trevliga komp av bland annat marimba, cello och klarinett, som får poppiga Feel it att lyfta sig lite över lågmäldheten som präglar de flesta kompositionerna. La, la love must be har onekligen en medryckande refräng och dragspelet i Eternally yours accentuerar melodin på ett välfunnet sätt, även om Parisgränd står skrivet i neon över det.

Sanner har onekligen en fin röst, men kanske lite anonym. För att vara, som hon själv beskriver den, en uppbrottsskiva, låter det inte särskilt uppslitande. En smula sorgset, men det avslöjar inte mycket om upphovskvinnans själsliv. Det är vänt, lågmält och eftertänksamt i de lugnare spåren. I Fragments tycker jag mig bitvis ana något av de känslor som kan tänkas ligga bakom skapandet av den här skivan, men Josefina Sanner hade behövt ta ut svängarna bra mycket mer.

Det gör Edda Magnason, bördig från Skåne och Island, som har ett uttryck som minst av allt är radioanpassat. Musik blir inte automatiskt bättre för att den söker sig bort från en mittfåra och Magnasons självbetitlade debut är kanske inte nyskapande, men summan av influenserna alstrar hur som helst en atmosfär som man vill försöka hålla kvar. Det är skevt à la tidiga Cardigans, det andas  Gershwin och folkvisa, med vokalexperiment och element från konstmusiken går hon in och ut ur popmusikens ramar.

Edda Magnason har en spröd och ljus röst, som kan vara på gränsen till enerverande när den ägnar sig åt för mycket akrobatik, som i Patience, men kompositionerna är tillräckligt intressanta för att man ska ha överseende med det. Hon måste emellertid lägga band på sig i ett avseende: ingen skulle protestera om skivans första spår Swirl introducerades som Björk. Men Ropewalking är oemotståndlig, Snow är drömsk som ett sekelskiftesjulkort och Ali är en egenartad och avskalad historia med utforskande sång.

Pianot är Magnasons huvudsakliga partner, som ibland får huvudrollen i korta instrumentala stycken, ibland kompletteras med fina stråkar, som i den smäktande Boats. I hennes biografi läser jag att hon som liten gärna spelade psalmer, och det ligger faktiskt en sakral stämning över vissa stycken, låt vara att det är psalmer som har folkligt ursprung. Den sidan får hon gärna utveckla, liksom sin osvikliga känsla för laddade musikaliska stämningar. Det gäller bara att lämna av lite öveflödigt bagage längs vägen.