Stockholms Fria

Få ljuspunkter i splittrad Vårsalong

Det finns många nedstämda människor i Konstlandet Vårsalongen, men inga ledtrådar om tänkbara orsaker. När juryn sätter bredd framför kvalitet saknas politiska perspektiv. Och som vanligt är de flesta bidragen från Stockholm.

Planen för Vårsalongen på Liljevalchs i år var att visa mer konst gjord utanför Stockholmsområdet. Delar av juryn hämtades från institutioner i södra Sverige. Men det är som vanligt.

Nära 60 procent av de 131 deltagarna kommer från Stockholm med kranskommuner. Många gulliga djur, inte de plågade eller utsatta, utan hundar, grisar, får, kalvar, hästar och hjortar som sedda av människan. Många djur, liksom annan förmodad hela-landet-konst som en viking, sagomotiv och solnedgång, har gjorts av Stockholmskonstnärer.

Vårsalongen är viktig ur konstens synpunkt. Publiken strömmar till. Vårsalongen är konstens chans.

Men det som visas på Liljevalchs är inte representativt varken för Stockholms konstscen eller någon annan.

Till ljuspunkterna ur Stockholms horisont hör graffitimåleri med textila inslag av trion Lars Hjertstedt, Karin Simonsson och Kerstin Simonsson. De kallar sitt verk Rubba gärna mina cirklar, vilket är kreativitetens grund.

Människorna gestaltas ofta i svåra lägen, men Kalle Enok Lindmark (född 1987), studerande vid Pernbys målarskola, gestaltar barn med fin och självständig uttryckskraft.

Konst med politiskt eller samhälleligt perspektiv finns sparsamt bland dessa inåtvända bilder. Men Erik Sigerud har gjort en effektiv parafras på da Vincis Nattvarden, men klär gestalterna i kostym och låter händerna släppa ifrån sig färg som vore det blod. Religionsdebatten har satt spår. Staden är ett kärt motiv. Här finns klassiskt nysakliga gatumotiv, broderad Söderidyll och dystopier där förortens tegelstenar förvandlas till ruiner.

Den fotografiska bilden är Vårsalongens starka sida. Om våld berättar Aida Chehrehgohsa i sitt iscensatta fotografi av stridande, men inte soldater utan vanliga människor, ett socialt slagfält då våldet tränger in i vardagen, in i familjen.

Hans Anderssons skrotskulptur Gårdvar bär som människans evige (och ödesdigre) vakthund krigsfartyg på ryggen, medan Lars Brunström fångat en paddas språng i lera. Det finns få verk som rör hoten mot naturen och klimatet.

Så trots att det finns många nedstämda människor i Konstlandet Vårsalongen, får vi dåligt reda på tänkbara orsaker. Kanske beror det på att Vårsalongen inte gett tillräcklig plats för den mer kvalitativa konsten.

Samanlagt visas 245 verk av 131 konstnärer, 71 kvinnor och 60 män. Den yngsta är 19 år och den äldsta är 77. Till salongen sökte 2 014 personer, ett par hundra fler än förra året.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2026 Stockholms Fria