Långt innan jag satt mig vid Pugilists enkla arenascen i Konstepidemins Blå huset kittlar förväntningarna inför vad den vilt rundpallande Martin Theorin nu kan ha hittat på. Bara titeln Rovdjurskvinnan och Kycklingmannen sätter igång tankarna om hur hans avancerade genusteorier eventuellt lyckats hittat sin sceniska praktik. Och, just det, det har de gjort.
Förra gången förmedlades pjäsens idédiskussion genom en parafras på klassikern Lång dags färd mot natt. I den nya föreställningen ekar den genom ett betydligt mer genomskinligt Glasmenageri än vad Tennessee Williams någonsin kan ha avsett.
I originalet lever pjäsens moder kvar i svunna tiders verklighet, och försöker fösa ihop sonens arbetskompis med sin handikappade dotter. Men Theorin har bytt ut modern mot en fader i Conny Hobergs skruvade gestalt; helt kongenialt med syftet att låta karaktären dröja kvar med ena foten i ett stendött svenskt folkhem, med den andra osäkert vacklande i nutidens undflyende trottoarkänsla.
Dottern är, i Theorins pjäsversion, påkörd av en truck utanför Coop och sitter i rullstol. Men det underliggande dramat fungerar överraskande bra. Anders Sanzén gör något alldeles extra av sonens roll, Christin Maroun som dottern är rörande vek i all sin blyga längtan efter kärlek, medan Mikael Lundgren ger den, över glödande kol, balanserande kompisens nördiga osäkerhet ett träffsäkert ansikte.
Pugilists ständigt lika samhällskritiska käftsmällar går för det mesta in när de bakas in i detta dramatiska sammanhang. Bara Conny Hobergs ljuvligt felaktiga uttal av centrala begrepp, eller hans hasande över scengolvet i blekvita långkalsonger med ett Gällivarehäng som halkat på tok för långt ned över rumpan, är värt biljetten. Men föreställningens kritiska blick hämtar mycket av sin styrka ur pjäsens alltmer vidgade glapp mellan skilda tiders syn på hur begreppet demokrati egentligen skall uppfattas.

Arikeln är tidigare publicerad i Bohusläningen.