– Jag hade aldrig något band i tonåren fast jag gärna ville. Jag vågade helt enkelt inte, det kändes som att man måste kunna så mycket för att göra musik och jag hade inte det naturliga självförtroendet.

Nadine Byrne sitter i den egna ateljé som föräras elever i de högre årskurserna på Konsthögskolan i Stockholm. Runt om i rummet hänger konstverken – kostymerna, de esoteriska ritualkåporna och ockulta dräkterna som blivit centrala i hennes arbete. Bland mycket annat.

För bara några år sedan hade Nadine nog aldrig trott på dig om du berättat vad hon skulle hålla på med i dag. Den blyga och osäkra tonåringen som knappt vågade sig i närheten av en scen kan vid 25 år ålder titulera sig både omskriven konstnär och musiker, flitigt anlitad för så väl klubbspelningar som framträdanden i ljudkonstsammanhang

– Innan man har misslyckats med något är det just rädslan för misslyckandet som stoppar en. Men när man märker att man kommer levande ur det blir det inte så dramatiskt, då vågar man testa det mesta.

Och det är det minsta man kan säga att Nadine Byrne gör. Självförtroendet som tog form när hon blev antagen till första konstskolan gav snöbollseffekt, och 2007 lade Nadine och systern Tanya ut sitt gemensamma ”jammande” på Myspace. Ectoplasm girls ljudbild sjuder av mysticism, mörk estetik och dödsflirtar, en tendens grundad i gemensamma erfarenheter tror Nadine. Snabbt kontaktades systrarna av creddiga electronicabolaget Ideal, signades och förstod plötsligt att de skulle framföra sitt experimentella ljudpillrade inför publik.

– Vi visste inte alls hur man gjorde och i början blev det ofta fel när vi stod på scen. Rädslan försvann för min del när jag började tänka på musiken som en del i min konst, som ljud. Det blev en egen grej.

Snart följde Magic State, Nadines eget musikprojekt som fokuserar än mer på estetiken och kanske mer kan benämnas ljudkonst. Liksom vid Ectoplasm girls spelningar ackompanjeras musiken av Nadines videoinstallationer. Även textilverken, kostymerna, används i båda projekten. Något som förstärker den ritualbetonade, lite skrämmande effekten.

Fascinationen för mörker, död och religiositet har alltid funnits där, men för Nadine växte den i samband moderns bortgång för ett antal år sedan. Den tragiska erfarenheten blev också det som gjorde att hennes spärrar för vad hon vågade släppte på allvar. Ett omedvetet sätt att hantera sorgen, tror Nadine, men också en känsla av att inte ha något mer att förlora. Och på det musikaliska planet rullade allt på av sig själv.

– Det som sägs om att kvinnor har svårt att ta sig in på det här fältet har inte alls har stämt för oss. Tvärt om har folk (och med folk menas killar eftersom den här genren är överpopulerad av män) varit vänligt inställda. Vi behövde inte göra mycket själva, vi fick en massa hjälp med att boka spelningar och fixa skivsläpp.

I början tänkte systrarna Byrne inte så mycket på alla kommentarer de fick om sitt utseende i sammanhang där det egentligen gällde om musiken. Men i takt med det musikaliska självförtroendet ökade irritationen.

– Jag har svårt att tro att män behöver höra sånt. Jag förstår ju att det är ett bra koncept: två systrar som gör musik döden och mörker blir ett exotiskt inslag bland alla laptop-killar. Men man hoppas ju att det inte bara är det som uppskattas.

Nadine kan bli avundsjuk på den naturliga självsäkerhet med vilken män ger sig in i så väl musikskapande som andra konstnärliga projekt. Hon minns besvikelsen när hon först började på konstskola och upptäckte att det bekanta mönstret från högstadiet och gymnasiet upprepade sig även här: trots att männen är färre i antal är det de som tar mest plats och uppmärksammas mer, menar hon. Något som tyvärr även fortsätter när det handlar om att slå sig fram som färdig konstnär. Det är dock inget som Nadine Byrne tänker låta stoppa henne.

– Och om en man får mer uppmärksamhet ser jag inte omedelbart att det är för att han är man, utan för hur han är som människa. Sen är det ett mönster som ofta upprepas att människan som får mest uppmärksamhet ofta är av manligt kön, men det gäller inte bara i konst- eller musikvärlden. Det är inte en jämställd värld eller ens jämställt land vi lever i!

Själv har Nadine ett år kvar på Konsthögskolan innan verkligheten väntar. Och hon är full av förväntan. Redan nu är det mycket på gång. I kväll spelar Magic state på Fylkingen i Stockholm och i april väntar en separatutställning i Göteborg. En singel med Magic state släpps också i dagarna och inom ett halvår är förhoppningsvis den länge emotsedda fullängdaren klar.

Vad Nadine ska göra när hon lämnar Konsthögskolans trygga famn vet hon inte ännu. Men att hon inte kommer att begränsa sig till ett snävt fack är ett som är säkert.

– Det ska bli intressant att se vad som händer, det är så mycket jag vill göra att jag redan känner mig stressad. Att hålla på med konst är ett sätt att få lära sig saker inom olika områden, och det kommer bara bli mer och mer!