AK3 (Akademien för kontroll av konst och kultur) tar sig an ett minerat forskningsfält: den slutna konstvärlden. Billgren leker med tanken att det existerar en hemlig kommitté som beslutar vilka konstnärer som ska nå framgång. Denna tar Nationalmuseums vind i besittning och avgör enväldigt vad som är bra respektive dålig konst, vilka man ska hjälpa fram och vilka som får klara sig själva. Museichefer, rektorer, konstkritiker, en konstnär och en gallerist ingår i kommittén.
Det är en kittlande tanke att en liten elit skulle ha så mycket att styra och ställa över att det avgör en enskild konstnärs framtid. Med makten i sin hand att besluta om möjligheterna till rätt nätverk, utbildning, ekonomiskt stöd och så vidare.
Det är tur att det är fiktion.

Hemliga sällskap, från frimurarorden till Bilderbergergruppen, har alltid funnits och gett upphov till misstankar om konspiration. Slutna grupper av beslutsfattare passar liksom inte våra visioner om inflytande och medbestämmande. Men de ger bränsle åt den misstänksamme, den så kallade rättshaveristen med höga ideal.
Kring allsköns konspirationsteorier går det att bygga en hel värld av mytbilder, där den ena händelsen efter den andra bara bekräftar den egna, något skruvade världsbilden.
Jag kan inte svära mig fri. Tanken är lockande, att det finns någon form av världsregering, skuggspelare som bara behöver dra i några trådar för att få, säg ett flygplan att flyga in i ett högt hus mitt i maktens centrum. En fiende som ligger bakom allt, förvisso hemlig men ändå möjlig att peka ut för den som har kunskap om maktens sammansättning. Teorin om den hemliga organisationen som i det fördolda styr viktiga händelser i världen är basen i konspiratörens tänkande, och den gör det överflödigt att söka geopolitiska, historiska, sociala eller ekonomiska orsaker till katastrofer, gränsstrider, krig, orättvisor eller fattigdom. För att inte tala om statsministermord. Varför söka sådana förklaringar när det finns slutna organisationer att peka ut? Ett illuminati, en kommitté.
Egentligen är det konstigt att konspirationstemat inte oftare behandlats med de sköna konsterna som fond. De är ju som gjorda för det. Det är få förunnat att leva på sitt skrivande, sitt musicerande, att bli utvald, upptäckt, omskriven – och säljbar. Någon måste väl ligga bakom det faktum att inte alla genier blir upptäckta?

Verkligheten är hur det nu än ligger till så mycket mer skrämmande än dikten. Det existerar naturligtvis olika former av hemliga urvalsprinciper – eller kanske ska vi helt enkelt kalla det svågerpolitik – i många konstnärliga sammanhang. Men det gör det ju i alla mänskliga dito. Kotterier som belönar varandra, med makt eller pengar. Informella hierarkier där blott de invigda delar kunskap. Svågerpolitiken har historiska, sociala och ekonomiska orsaker och är inte helt lätt för ett samhälle eller en organisation att skaka av sig. AK3 gör oss uppmärksamma på att korruption, nepotism och elitism inte är något osvenskt.
En som nyligen aktualiserat frågan om belöningssystem i den litterära världen är Carl Michael Edenborg, Vertigoförläggaren som bland annat har gett ut de provocerande Klitty-deckarna. Den 2 november förklarade han krig mot Statens kulturråd eftersom han anser att Kulturrådets utdelning av litteraturstöd är orättvis och att de som deltar i beslutsprocessen befinner sig i en jävssituation. Det orättvisa består i att stora förlag – läs Bonnier och Norstedts – får betydande mängder av stödet (omkring en tredjedel), medan små förlag ibland kan bli utan – trots att de senare ger ut lika kvalitativ litteratur som de förra. Kvalitet ska enligt rådet vara det viktigaste kriteriet för att få litteraturstöd.
Edenborg pekar också på inaveln i de arbetsgrupper som beslutar vilka böcker som ska få stöd. Fyra av sex personer i den grupp som avgör vilken svensk skönlitteratur som ska få stöd har anknytning till förlaget Symposion. Tre av fem i en annan viktig arbetsgrupp har nära koppling till Bonniers.
Edenborg är uppriktigt förbannad och skriver: Kulturtöntarna plaskar i sin ankdamm och slår med sina små stjärtar. De känner sig förmer än andra och tror inte att den verkliga världens regler gäller för dem. Här härskar en djupgående röta som kräver en jävla massa propplösare för att lösas upp och en hel massa solsken för att torka.

Kultursverige är litet. Kultureliten, eller kommittén om man så vill, är ännu mindre. Det illustreras väl i AK3 när huvudpersonen Carl hittar ett sociogram, en karta över det nätverk som utgör makten. I verkligheten skulle kartan bli mer omfattande, men inte omöjlig att rita. Kanske 500 personer bestämmer över huvuddelen av det svenska kulturlivets utformning, från evenemang till stödformer. Vi har museicheferna, rektorerna, jätteförläggarna, några mediemagnater, Svenska akademien, kritiker på DN och SvD, kulturpolitiker och byråkrater, kulturpersonligheter... En Lars Nittve, en Ingela Lind. Alla är de del av kommittén. Men de kommer att förneka det om du frågar.
Tidningen Dagens media gjorde för ett år sedan ett kopplingsschema över Stureplanseliten. Den hågade skulle säkert med ett fiffigt datorprogram och fet research kunna göra ett liknande för kulturområdet.

Den fiktive Carl ser medierna som ett verktyg med vilket han kan avslöja kommittén (jag vet inte om den verklige Carl tror detsamma). Men Carl, vad är det som säger att medierna inte redan är manipulerade? Den mediala maktens betydelse är enorm i ett samhälle där mycket handlar om att synas. Således spelar medier och kulturelit ständigt boll med varandra.
Hur använder tidningar, radio och tv egentligen sin makt? Skriver vi vänligare om några för framtida fördelar? Eller för att vi rentav känner dem? Eller känner någon som känner dem? Konstruerar medierna konstnären, artisten, författaren?
Frågorna kommer att fortsätta vara obesvarade så länge kultur- och medieeliten väljer att inte släppa in någon annan i leken.

I oktober gick Expressenbloggaren Linda Skugge till hårt angrepp mot författaren Astrid Trotzig med anledning av dennes författarlön. Skugge anser att Trotzig inte är berättigad till stöd, eftersom hennes böcker inte säljer. Typiskt nyliberal retorik, bara de starkaste (mest medievänliga) överlever. Men i någon mening har hon rätt: Hela systemet där kulturmänniskor utnämner varann och ger varann priser och stipendier och lägenheter och sommarvistelsehus stinker. Det är dags att röja upp där. Slutsatsen ligger nära Edenborgs, men ideologiskt sett är de ljusår från varandra.
Det ironiska är att Skugge, precis som Billgren, platsar mycket väl i mitten av det där sociogrammet. Carl Michael Edenborg kanske hamnar någonstans i utkanten, om han ens får vara med.
Så vad blir slutsatsen? Jo, finns det trots allt ett hemligt sällskap kommer det aldrig att filmatiseras – allra minst av herr Billgren.