Stockholms Fria

Pantertanten i Bagarmossen

Gun Nordstrand är en bildväverska boende i Bagarmossen som har varit politiskt aktiv i Grupp 8, Kvinnor för fred och Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Hon har skrivit flera insändare Stockholms Fria och förra året kom en bok ut med hennes samlade vävar och texter.

I den lilla trean i Bagarmossen sitter Gun och väver. Då och då tittar hon ut genom fönstret på björkarna utanför. Nålen går upp och ner mellan den spända varpen på träramen. Det börjar med en känsla, sedan ett objekt ur en dröm. Hon byter färg på garnet och snart träder en stam fram, ett grenverk och några löv.

– Jag hamnade i koma för min astma i somras och när jag vaknade efter en månad kom jag ihåg 18 drömmar, säger Gun med ett imponerat uttryck i rösten.

Gun har vävt i 25 år och det började i Åre där den vackra naturen gav inspiration. Överallt hänger vävda motiv på väggarna i lägenheten. En del färgglada och expressionistiska, andra dunkla och mystiska.

Det är särskilt en jag fastnar för. Ett demonstrationståg med banderoller och slagord. Ovanför huvudena flyger en luftballong med texten Fantasin till makten.

– Det var 1972 när jag var med i Grupp 8. Där går mina pojkar, min dotter och min man. Det är familjeporträttet, säger Gun och ler. Det var en spännande tid.

Hon gör en kort paus och tittar upp från väven.

– Och tänk, den fick jag vara med om.

Vardagsrummet är inramat av bokhyllor med böcker av kända anarkister och filosofer. Emma Goldman, Kropotkin, Freud och Bakunin. På en gavel sitter ett citat Gun själv skrivit:

Lycka för mig

att få vakna nyfiken

se omvärlden

och delta i den

Att vara 80 år och fortfarande vara en nyfiken, verksam konstnär måste vara få förunnat, tänker jag. Så många upplevelser, motgångar, höjdpunkter och upprepningar ett liv ändå innehåller. De flesta blir avtrubbade och glädjer sig kanske inte på samma sätt som förr. Sjukdom, ängslan och ensamhet.

Gun avbryter mina tankar med att utbrista att nu är det minsann dags för kaffe. Vi går ut i köket som har fönster som vetter mot en skog. Hon dukar fram koppar och assietter medan jag tittar på fotona som sitter uppnålade på en anslagstavla.

Alla hennes nära och kära i ett collage. På en lapp under ett av dem står det Pantertanterna med versaler.

Där är Gun som står i mitten och hennes två väninnor som hon brukade åka på icke-våldsläger med.

– Vi har varit i Barsebäck och i Tyskland tillsammans och protesterat mot dumpningen av kärnavfall. Utanför Oskarshamn satt vi i en gummibåt och sjöng nedanför fartyget Sigyn som skulle frakta uranavfall till Sellafield i England.

Gun häller upp kaffe och tar fram en bok. Bildväverskan i Bagarmossen står det med orange text på framsidan. Boken är utgiven på Bokförlaget Mormor.

– Jag tänkte att du skulle få den här, säger hon och skriver genast sitt namn och datum på titelsidan.

Boken kom ut 2009 och innehåller över 100 bildvävar och texter om hennes politiska engagemang, astman och hennes tre barn. Jag bläddrar i den, tittar på motiven, på färgerna och läser undertexterna. Min blick faller på en särskild med titeln Gungan. En färgglad skog, en hare, klöver, en ljusblå himmel och ovanför lövverket svingar sig en kvinna på en gunga.

– Så där är det ibland när man känner sig fri. Så kändes det den dagen jag kom hem från sjukhuset och min vän Kim kom för att berätta att hon gjort bilen körklar för att åka till Paris, berättar hon.

Kim hade hälsat på Gun på sjukhuset några dagar innan. Gun hade berättat om fredsmarschen som Kvinnor för fred arrangerade och som skulle gå från Köpenhamn till Paris en junidag 1981. Kim hade hört förväntan i Guns röst. Tänk om man ändå skulle kunna åka ikapp?

Så for de iväg med en hemmasnickrad skylt bak på bilen med texten Häxor för fred. På gränsen till Frankrike kom de äntligen ifatt den högljudda folkhopen.

– Det var en fantastisk känsla. Vi blev fler och fler på vägen. Jag tror vi var uppåt 4 000 sammanlagt, säger Gun. Vi sjöng, vi fick nya bekanta och vi kände oss starka ihop.

Jag tar en klunk kaffe, bläddrar vidare i boken och får upp Regnbågsparagraferna från 2005. En långsmal väv med en regnbåge som droppar färg.

I dropparna syns bilder som föreställer ett samkönat giftermål, två kvinnor med ett barn och ett foster. En skildring av de nya äktenskaps- och föräldrarparagraferna för hbtq-personer som tillkommit de senaste 15 åren.

– Jag går alltid i Pride-paraden. Det har blivit en tradition, säger Gun och tittar ut på skogen som om hon hoppades att träden där skulle stå i full blom och solen skulle skina.

– Jag hade ett svenskt ord för queer förut, men jag kan inte minnas var det var för ett, säger hon bekymrat och borstar bort några smulor från bordet.

Annars är det inget fel på Guns minne. Hon kan minnas detaljer i det förflutna och beskriva dem som om de inträffat alldeles nyss.

Vilken av alla vävar är du mest nöjd med, frågar jag henne.

– Det vet jag faktiskt inte, svarar hon, men säger att den som tog längst tid att göra och den som har fått mest uppmärksamhet är Skotten i Göteborg.

Gun ber mig följa med in i vardagsrummet igen. Ur en låda plockar hon fram en två meter lång väv hon brer ut över golvet. Den skildrar EU-toppmötet som hölls i Göteborg 2001. Demonstrationer, banderoller med budskapen Bush go home, Nej till kärnkraft och Vägra leva på knä. Svartröda fanor fladdrar i vinden och på Reclaim the city festen dansar folk nakna. Lite till höger är Gun själv med.

– Här blir jag slagen, hon pekar på batongen polisen håller i handen. Jag stod och fotade och plötsligt blev stämningen orolig. Demonstrationen började röra sig uppåt Avenyn och en polis kom emot mig. Han slog mot huvudet och träffade axeln, sedan knuffade han mig mot väggen, säger hon och visar var hon fick slagen.

Gun fick åka tillbaka hem med en värkande axel och gick i rehabilitering i tre månader tills läkaren sa att hon var tvungen att opereras. Hon fick till slut lite skadestånd men polisen blev aldrig dömd.

Gun har skrivit många insändare om det som hände henne i Göteborg och ännu fler har hon skrivit om jämställdhet, kvinnokamp, barnuppfostran och miljöfrågor. Alltid skarptänkt och med nya perspektiv. Och väva fortsätter hon att göra.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Queer och anarki är de vackraste orden

Christoph Emanuelle och Elin Emil är två mycket drivna aktivister som i olika sammanhang gjort begreppet queerfeminism lättare att förstå och enklare att bli en del av. 2009 gav de ut boken Vi är Misfits! Nu fortsätter de att skapa utrymmen för queera uttryck.

© 2025 Stockholms Fria