Hans historia fascinerar förstås. Sångaren och låtskrivaren som unisont hyllades i början av nittiotalet då han tog sig fram. Och som sedan försvann i ett intensivt och tungt drogmissbruk. En paus för en ny platta i början av millenniet och därefter ner i träsket igen. Tills nu. Efter att ha spräckt skallen och krossat båda fötterna är Toni Holgersson avgiftad och ger ut en ny skiva, Ibland kallar jag det kärlek, som producerats av den (förmodar jag) försummade sonen. Och det låter riktigt bra.

Det är en lågmäld och finstämd skiva. Holgerssons poetiska texter handlar om kärlek, saknad, längtan, berättar om det destruktiva liv han levt tillsammans med sin knarkande kvinna, ber om ursäkt. Det är vackert.

Att hylla missbruk eller att hävda att knark är ett bra hjälpmedel för kreativitet och stor konst skulle aldrig falla mig in. Men alla erfarenheter är användbara och ett missbruk som handlar om att gömma sig snarare än att bli sedd, som är en verklig flykt och inte något desperat rop på berömmelse à la Pete Doherty (jag kanske inte är så jäkla bra på att göra musik men jag är i alla fall bra på att knarka och få rubriker i pressen) kan bli en gripande och vemodig bakgrund till vackra sånger.

Holgerssons röst och sätt att sjunga ligger någonstans mellan Peter Lemarcs och Plura Jonssons – fast är bättre än bådas. Allt jag håller av och Valentine borde ha goda möjligheter att rotera flitigt på P4 eller Svensktoppen. Titelspåret pendlar mellan ödslighet och desperation. I Och så går dessa dagar får Toni hjälp av Anna Maria Espinosa och deras röster skapar vemod av vackraste slag.

Ändå är det inte någon alltigenom sorgtyngd eller uppgiven skiva. Känslan man får som lyssnare är tvärtom positiv.

Holgersson själv är också optimistisk: ”Det som har skitit sig har jag själv stått för. Så jag tycker att livet är generöst. Riktigt generöst. Man börjar med ingenting och sedan har man ett liv. Du existerar inte och så plötsligt existerar du. Då är man ju på plus.”