Först något om ytan. Det är en stor och vacker, rektangulär brun pappkartong. Titel, författar- och förlagsnamn liksom ISBN-nummer är skrivna på samma rad. En subtil och stram form. Exklusiviteten förstärks av att exemplaret har numrerats som vore det fråga om en litografi. 187 av 300. Någonstans i mitten av tryckkedjan med andra ord. Har det någon betydelse för hur man upplever objektet? Läser man ”boken” på ett annat sätt när varje exemplar skiljer sig lite grann från det föregående?

Jag föreställer mig att Sofie Grevelius genom r + n = m, som kartongen/verket/boken heter, bland annat vill ställa frågor om avstånd och närhet. Avståndet mellan avsändaren och mottagaren minskar genom upplevelsen av att just detta verk är unikt. Det skapas intimitet i det taktila hanterandet av kartongen, en känsla av att befinna sig mycket nära den skapande handen.

17 ark i varierande form, material, färg och storlek innehåller asken, och på varje ark ett par ord eller meningar på svenska eller engelska. Ofta handlar det om en associativ skrift som arbetar med betydelseförskjutningar:

påminnelse

påminn

             else

nothingelse

    thin

        in

Men läsaren möts också av rena påståenden eller uppmaningar: ”Men OK,/om jag hjälper dig/så hjälper du mig.” Läser man verket som en diktsamling är det lätt att rycka på axlarna, här pågår en modernistisk lek med bokstävernas fall på sidorna, en sorts bild- och rörelsepoesi som likställer bokstavens rundning och utseende med dess funktion. Och i ärlighetens namn är det svårt att gång på gång uppamma intresse för modernismens experimentella allmängods.

Ibland hittar Grevelius dock mycket träffsäkra grafiska lösningar på utsagor: som när Divide = Conquer illustreras genom att ett vitt och delande streck löper vågrätt genom det första ordet. Här finns, precis som i titeln, ett sympatiskt försök att smälta samman bokstav och bild, för att kanske uppnå ett tredje, en annan betydelse än den som det vardagliga och vanliga textspråket leder fram till. Men framförallt är det formen och formatet på r + n = m som väcker lusten, för det är ett vackert och sinnligt objekt som ställer frågor om vad det är som egentligen gör att en bok kallas för en bok.