Roy Hargrove är en minst sagt mångsidig musikant. Tidigt utpekad som ett av de ”young lions” som dök upp vid prestigemusikhögskolorna i USA under 80-talet har Hargrove tagit steget vidare från att enbart förvalta de tidigare stilidiomen (jämför med valfri Marsalisbror) och skapat sig en relativt egen position som en av de främsta yngre (nåja, han är över 40 nu för tiden) jazztrumpetarna av i dag.

Förra sommaren spelade han med sitt storband på Skeppsholmen som en del av Stockholms jazzfestival, och i fredags framträdde han med sin kvintett på ett sommarvarmt Katalin i Uppsala. Roy Hargroves trumpet kan höras i ett flertal olika sammanhang – som medmusikant till soulstjärnor som D’angelo (vars nya album vi väntat alldeles för länge på) eller Erykah Badu; som ledare för progressiva RH Factor; tillsammans med det tidigare nämnda storbandet eller som frontfigur i den kvintett som spelade i Uppsala.

Även om repertoaren för kvällen lutar allra mest åt det renodlat bebopjazziga så märks Hargroves och hans medmusikanters mångsidigheter och öppna sinnen även i denna kanske lite mer traditionella sättning. Stundtals påminner spelningen om en genomlyssning av Cannonball Adderleys klassiska liveskiva Mercy, mercy, mercy – precis som i fallet med Adderleys kvintett lyckas Hargrove och kompani med konststycket att smälta samman jazz, funk, gospel och soul utan att det känns konstruerat eller uppstyltat.

Som solist har Roy Hargrove en mjuk, nästan sjungande ton som kännetecknas av solid frasering – lite som en mer teknisk Chet Baker kanske skulle ha låtit. Mycket övertygande. Förutom Hargrove själv, som låter allra bäst när han ställer undan trumpeten till förmån för flygelhornet, förtjänar uppfinningsrike trummisen Montez Coleman ett omnämnande. Coleman blandar mer traditionella spelstilar med mer nytänkande varianter, och eldar på kvintetten med sin frenetiska spelglädje.

Som sista ordinarie nummer bjuds Uppsalapubliken på en inkännande instrumental version av Sam Cookes Bring it on home to me. Sedan fortsätter kvintetten med ytterligare några låtar – kanske för att kompensera Stockholmsspelningen dagen innan, som enligt uppgift blev lite kortare. Vi får hoppas att Katalin kan boka in Roy Hargrove snart igen – antingen med kvintetten eller med någon annan av hans ensembler.