Musik

Det är en märkligt uppbyggd men ändå grymt snygg platta indierockarna i The National släpper. Singeln är briljant och Matt Berningers djupa baryton synnerligen fängslande.

Öppningsspåret Terrible Love är inte överhuvudtaget representativt för skivan, liknar inget annat på albumet. Sorrow ger ett lite bättre hum om vad The National handlar om. Här ligger Berningers mörka, mysiga stämma i förgrunden och tempot är saktfärdigt även om de akustiska gitarrerna pumpar sextondelar.

Men det är skivans andra halva som är den bästa. Singeln Bloodbuzz Ohio ligger placerad i mitten av sångerna och är plattans starkaste. Ruskigt stark. Hypnotisk.

Lemonworld är nästan lika bra. Och den lågmälda Runaway låter den där charmiga rösten lägga beslag på all uppmärksamhet medan den sakta växer med hjälp av stråkar och blåsinstrument.

Det framstår som en smula underligt att samla skivans svagare spår på dess första hälft – å andra sidan är de inte på något sätt dåliga. Way Out Wests bokning av The National framstår samtidigt som en av festivalsommarens allra starkaste.