Efter ett års förberedelser är den omkring 40-hövdade arrangörsgruppen snart i hamn. Det som började med en mejlförfrågan från Alexander Alvina Chamberland till queeraktivister förra sommaren blir om mindre än två veckor en mångfärgad och förhoppningsvis icke-diskriminerande tre dagars verklighet. Queertopiafestivalen vill vara ”en armé av kärleksfulla älskande queera drägg i alla regnbågens färger” och tillkom delvis som en protest mot den enligt arrangörerna rådande kulturen på landets festivaler.

– De flesta är ockuperade av en mansnorm bland artisterna, säger Alexander Alvina Chamberland. Sedan råder det en heteronorm i övrigt, man känner sig verkligen som ”the only gay in the village” när man går genom campingområdena. Det förekommer mycket homofobi och sexism. Vi ville ha en frizon.

Vad gäller könsbalansen har man redan lyckats bra. Chamberland vill inte använda uppdelningen kvinna/man men framhåller att en klar majoritet av de uppträdande artisterna – 76 procent – är ”perceived female” (”uppfattas som kvinna”).

För att i möjligaste mån undvika diskriminering och förtryck finns det regler för hur man beter sig på festivalområdet och campingen. En så kallad ”safer space”-policy ska skapa en tolerant och välkomnande atmosfär och ge alla möjlighet att vara sig själva.

– Vi har många funktionärer som ska gå en utbildning och se till att policyn följs och den kommer också att finnas tillgänglig på plats. Det handlar om att bekämpa alla maktordningar, till exempel rasism, åldersdiskriminering och diskriminering på grund av funktionshinder. Vi inser att det i dagens samhälle med alla hierarkier inte går att skapa en plats som är till hundra procent perfekt, men målsättningen är att göra allt vi kan för att undvika de här maktordningarna, säger Alexander Alvina Chamberland.

Det blir närmare 60 programpunkter och nästan alla levererar löften om aktivism. Alla arbetar ideellt med festivalen och all eventuell vinst kommer att gå till organisationer i länder där homosexualitet är förbjudet. Även de runt 30 artisterna är valda med omsorg, i många fall är de uttalat queerfeministiska och sprider gärna politiska budskap. Som Strula med Siri, Maud Lindström och Emil Jensen.

– Vi har även workshops, performance, film och seminarier och det kommer att vara många organisationer på plats som berättar hur de vill förändra samhället. Till exempel RFSL, RFSU och Djurrättsalliansen. Ja, vi har en intersektionell analys och jobbar mot allt förtryck, inte bara queerfeministiskt utan även antispeciesistiskt, antikapitalistiskt och så vidare, säger Alexander Alvina Chamberland, som tidigare har varit språkrör för Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom men nu tar avstånd från partier och istället engagerar sig inom den utomparlamentariska queerfeministiska vänstern.

Är det här ett bättre sätt att bedriva politik?
– Det finns många sätt att förändra samhället, arrangera festival är ett. Demonstrationer eller direkt aktion är andra. Men jag tror inte på partipolitik längre, då lämnar man ifrån sig makten över sitt liv till representanter.

I slutet av juni meddelade arrangörerna av Hultsfredsfestivalen att årets festival ställs in och att man kommer att ansöka om konkurs. Redan i dag finns fler stadsfestivaler än någon kan räkna till och ofta konkurrerar de om samma artister. Kanske kommer de i förlängningen att behöva erbjuda något mer för att inte gå Hultsfreds öde till mötes. Alexander Alvina Chamberland tror att mer nischade festivaler som Queertopia nu kan få större spelrum.

– Sedan hoppas jag på fler festivaler där man kombinerar underhållning med någon aktivistisk ambition, så att de inte som i dag är med och reproducerar förtryckande mekanismer i samhället.

Queertopiafestivalen hålls i Bergslagsorten Norberg i Västmanland 22–25 juli. Scen finns på plats – liksom ett vackert stenbrott bara tio meter från campingen. Således krävs inget byggande, däremot en mängd andra förberedelser. Bland annat ska campingområdet utsmyckas ”queerutopiskt”.

Hur ser en queerutopi ut?

– Det kommer väl att vara en massa färger kan jag tänka mig. Vi får se när vi kommer dit. Det ligger i diy-tanken (do it yourself, förf. anm) att vi inte uppifrån ska säga att allt ska vara i till exempel färgen rosa, utan vi skapar utopin tillsammans på plats.