Fria Tidningen

Ensamhetens bästa vän

I över 30 år har Gunnar Lundkvist tecknat samma serie. Nu kommer det tionde albumet om den ensamme och uttråkade Klas Katt. – Det roliga är att han kan vara vad som helst eftersom han inte har någon förankring, säger Gunnar Lundkvist.

Med en dåres envishet har Gunnar Lundkvist tecknat samma figur om och om igen i mer än 30 år. Den första boken om Klas Katt – Klas Katt i Hell City – utkom 1979, men då hade den kontaktsökande katten redan funnits på skrivbordet i över ett år. Boken gavs ut av Gunnar Lundkvists vän, poeten Eric Fylkeson.

– Jag tror det var en av de första serieböckerna som fick stöd från Kulturrådet och det komiska var att den trycktes i fem tusen ex. Eric trodde att den skulle sälja enormt bra. Men dem blev jag ju inte av med direkt, haha. Jag har en del kvar fortfarande, berättar Gunnar Lundkvist på telefon från sommarstället utanför Nyköping där han tillbringar ungefär halva sin tid.

I dagarna kommer det tionde Klas Katt-albumet ut i handeln. Klas Katt i vilda västern innehåller två nytecknade serier, resten har tidigare gått i olika tidningar.

– Den sista jag gjorde till den här boken var den långa serien, Sömngångaren. Jag har inte gjort någon lika lång tidigare, de brukar vara på 4–6 sidor. Nu är det också färre rutor än tidigare. Det har blivit mer bildberättelser än serier. Och det blir färre och färre karaktärer, snart är det bara Klas Katt kvar...

Sömngångaren tog lång tid att bli klar med. Arbetet med serien började i november förra året.

– Jag har jobbat med den sen dess. inte varje dag, men i perioder. I somras hade jag gjort 20 sidor och hade 6 kvar, då hade jag väldigt svårt att komma vidare. Jag hamnade i en svacka och tyckte att allt jag gjorde var dåligt. Ibland har jag en väldigt lång startsträcka, men när jag väl kommer igång har jag bra koncentration och närvaro.

Hur har Klas Katt förändrats genom åren?

– I de första böckerna är han mer utlevande och våldsam. Nu är han mer stillsam kan man säga. Kanske för att jag själv har förändrats. Inte för att jag var mer våldsam då, skrattar Gunnar Lundkvist och tar en tankepaus.

– Jag ville gå vidare, han kunde inte vara likadan hela tiden. Jag hade ingen tanke på att han skulle uppskattas mer om han förändrades, det var inte därför. Utan han förändrades på ett naturligt sätt, kan man säga.

Att Gunnar Lundkvist tecknat samma figur i över 30 år är förresten en sanning med modifikation. Efter första boken tecknade han inte alls på sex år.

– Jag tappade farten, delvis för att jag hade någon förväntan om att det skulle bli en framgång. Sedan kom jag i kontakt med Galago och Rolf Classon 1986 och började rita igen. Då tog jag avstamp där jag slutade, det är därför den andra boken påminner mycket om den första.

Varför hänger du kvar vid Klas Katt och Olle Ångest, har du inte övervägt att teckna andra figurer?

– Jag trivs nog med att rita Klas. Men jag gjorde barnböckerna om Igelkotten och mullvaden tillsammans med Anna Höglund runt 1998–99, där vi ritade och skrev allt tillsammans.

Gunnar Lundkvists figurer är som tagna ur en Beckettpjäs. De verkar vänta på något som aldrig kommer, livet bara rullar på i all sin meningslöshet och det blir inte bättre. Ändå lyckas Klas Katt framkalla mer skratt än ångest.

– Jag tror att det finns en absurd humor som gör att det inte bara blir deppigt. Och eftersom det är så minimalistiskt gäller det för mig att inte slarva och göra något på rutin, utan varje serie ska ha någonting nytt. Eller kanske inte nytt, men att det finns en närvaro. Någon sorts atmosfär.

Arbetsprocessen verkar vara en daglig kamp. Inför släppet av en samlingsvolym 2001 tänkte Gunnar Lundkvist att han i likhet med Tintins tecknare Hergé skulle börja rita om sina gamla serier.

– Istället försonades jag med mina gamla misslyckanden. Men när jag gör en serie är jag min värsta kritiker, jag kan rita om den många gånger. I processen ingår mycket tvivel från min sida. Men när jag har gjort vad jag kunnat kan jag lämna ifrån mig och känner mig i regel ganska nöjd efteråt.

Varifrån får du inspiration?
– Jag bestämmer inte från början hur en serie ska vara, det kommer naturligt när jag tecknar. Men det ändras mycket under tiden. Jag börjar med att rita väldigt slarvigt. I Sömngångaren hade jag bara början klar. Det är roligare för mig att jobba så. En del gör allt i blyerts först och sen tuschar på det, jag jobbar mycket mer efterhand.

Mest känd är nog Gunnar Lundkvist för en specifik serieruta som har blivit t-tröja, kylskåpsmagnet och silkscreen-tryck. ”Varför är världen full av idioter?” undrar en hundlik figur och en gris svarar: ”Vad menar du?”. Grisen själv är idiot, enligt en informativ pil.

– Det är ganska komiskt att den bilden har följt mig. Jag tänkte inte alls att den skulle bli min stora hit. Det var något som bara kom när jag satt och skissade, en kul grej. Men den har en konstig twist som gör den rolig.

Jag kan tycka att dina karaktärer lider av social fobi. Hur skulle du själv beskriva dem?

– Både Klas Katt och Olle Ångest har drag av mig, de bildar tillsammans olika delar av personligheten. När jag började tänkte jag att jag ska använda något som finns i mitt liv. Men det roliga med Klas Katt är att han kan vara vad som helst eftersom han inte har någon förankring, jag har inte gett honom något jobb eller så utan han är rätt vag i konturerna. Då kan jag anpassa honom efter dagsformen.

52 år gammal har Gunnar Lundkvist varit med ett tag nu, medverkat i ”nästan varje nummer av Galago sen -86” som han säger. Sedan han började har mycket hänt inom svenska serier, inte minst har många fler kvinnor än tidigare slagit sig fram. Men han är inte så entusiastisk över dagens seriescen.

– Jag är inte så intresserad känner jag. Jag kan bli störd av att läsa vad andra gör, det kanske är en yrkesskada. Ofta är det de jag känner som jag tycker om, haha. Lars Sjunnesson är väldigt bra men får för lite uppmärksamhet. Hans senaste bok fick två recensioner, konstigt att något som är så bra kan försvinna helt.

– Det tråkiga med seriescenen är att alla ska klumpas ihop, ”det är kul att det finns serier som inte är som Kalle Anka” och så får man en klapp på huvudet för att man gör något annat. Det finns inte så mycket seriekritik egentligen.

”Man kan bli trött på allt. Men inte på kaffe”, lyder en dialog i det nya albumet. Varför är kaffe ett återkommande inslag, är det en symbol?

– Nej, kaffet är bara kaffe, men det passar Klas Katt att sitta och filosofera över. Det passar i bilderna också, han sitter framför ett bord, ”vad ska det vara på bordet?”. En kaffekopp. Sen är kaffe en social grej och Klas Katt dricker ofta kaffe ensam. Men jag har ingen plan över vad allt står för. Det finns en medvetenhet, men jag försöker inte ha en förklaring till allt.

Utan det är upp till läsaren att tolka?

– Ja, precis. Men på något sätt gör jag serier jag själv vill läsa. Jag umgås ju med mina serier.

Fakta: 

Gunnar Lundkvist

Ålder: 52

Bor: Vasastan i Stockholm och sommarställe utanför Nyköping

Aktuell med: det tionde Klas Katt-albumet Klas Katt i vilda västern. För det förra, Klas katt går till sjöss, belönades han med priset Urhunden i kategorin "bästa originalsvenska seriealbum 2003".

Övrigt: Debuterade som poet med diktsamlingen Träden gråter 1974.

Läs även Mikael Mildéns recension av det senaste albumet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Proggen befriade teatern

Fria Proteatern demokratiserade teatern, fick arbetarna till de fina salongerna och åskådliggjorde konflikten mellan arbete och kapital, skriver Kristian Borg.

Podden som skapar ett vi

Från en källare på krogen Paradiso vid Mariatorget gör Mahan Mova, Arjan Shoeybi och Victor De Almeida podden Ni e med oss, om urban kultur och framgång.

© 2026 Stockholms Fria