Fraser är en feministisk teoretiker med sin grund i den kritiska teorin, där hon utgår från den tidiga Frankfurtskolan. Med andra ord rör hon sig inom domäner jag känner väl. Ändå har jag väldigt svårt att hänga med.

Slutsatsen från Frasers föreläsningstrilogi är, som jag tolkar det, att den ekonomiska krisen som vi befinner oss i antingen kan leda till misär eller till att ett nytt samhälle tar form. De vänsterintellektuellas uppgift är därmed att se till att krisen leder till detta nya samhälle.

Så långt allt väl, men hur kan det lilla vara vad jag får ut av mer än fem timmar med en av vår samtids mest erkända samhällskritiker?

Den röda tråden är inte helt tydlig. Resonemangen är inte helt koherenta. Exemplifieringarna som validerar resonemangen är inte alltid relevanta, om de ens existerar. Det blir därför svårt att följa med. Det är inget unikt för de namnkunniga föreläsarna, men min upplevelse är att såväl Fraser som Zizek ofta tappar greppet om åhörarna.

Nu har jag visserligen inte sett just Zizek ”live”, men tack vare Youtube känner jag hans föreläsningssätt, och det tilltalar mig inte. Det är onödigt invecklat, han är otydlig och når inte fram som han skulle kunna göra.

Jag tror att kändisskapet och den makt som kommer därmed gör att man liksom försöker mindre. Det blir inte lika viktigt att försöka nå ut. Fans har man redan. Istället föreläser man för de redan invigda, där det är viktigare att man talar än vad man säger.

Valrörelsen led av samma problem. Här kastades barnet ut med badvattnet när Fredrik Reinfeldt debatterade med Mona Sahlin. Allt de gjorde var att diskutera budgetpropositioner som den vanliga människan varken kan eller vill sätta sig in i. Eller som när Gudrun Schyman, som jag annars respekterar, debatterade våldtäkt med Jimmie Åkesson och började teoretisera kring könsmaktsordningen som svar på Åkessons kommentar att invandrare våldtar.

Visst har Schyman rätt i sak, det har ofta Fraser och Zizek också, men de når inte fram. De trasslar in sig i sina teoretiska resonemang, och när den snara som ska utgöra deras röda tråd dras åt stryps syret i lyssnarens engagemang.

Jag tror att det här är en av orsakerna till att SD kom in i riksdagen. Åkesson och hans partikollegor diskuterar inte genom att föra snåriga resonemang. De kommer med raka budskap. Felaktiga, men folk förstår vad de säger. I Åkessons fall har visserligen de raka budskapen utmynnat i en fullständig ovilja att problematisera, och att kalla en av sina utfrågare för ”rövskalle” visar hur mycket idioti som ryms i den Sverigedemokratiska kontexten.

Men ändå: de stora tänkarna med konstruktiva politiska budskap skulle tjäna mycket på att faktiskt tala klarspråk, så att folk förstår.