Jag kommer sen... handlar om bottenlös sorg men också om kärlek. Om hur man går vidare när det värsta tänkbara har hänt. Anne-Britt Söderberg förlorade sin 16-åriga dotter Johanna i Backabranden och med hjälp av författaren Eva Wiklund berättar hon om sorgeprocessen och om hur hon gick vidare.
Det är naturligtvis svårt att inte bli gripen. Händelseförloppet runt katastrofen beskrivs utan sentimentalitet, vilket gör det fruktansvärda i händelsen väldigt tydligt. Anne-Britt Söderberg griper efter varje halmstrå för att komma över Johannas död, men vad hon i slutändan kommer fram till är att det får ta sin tid. Ett sätt att gå vidare efter den första tidens krisreaktion var att engagera sig. Hon var med om att bilda anhörigföreningen Boa, hade kontakt med liknande föreningar utomlands och höll föredrag. Tidigt förstod hon att det finns en poäng i att dela sorgen med andra.

Inledningsvis får läsaren lära känna Anne-Britts familj, först och främst Johanna, på ett ärligt sätt. Anne-Britt Söderberg och Eva Wiklund väljer, helt rätt, att inte helgonförklara Johanna. En jobbig tonåring är en jobbig tonåring, punkt slut, och det är befriande att läsa. Samtidigt är kärleken mellan förälder och barn ständigt närvarande.
Jag kommer sen... är en blandning av biografi, dokumentär och snyftare. Det fungerar förvånansvärt bra förutom att det dokumentära ibland får stryka på foten till förmån för de andra delarna. Rättegången mot de ansvariga för branden beskrivs inte lika ingående som själva branden, vilket är synd. Dessutom kan en del passager mellan viktiga händelser kännas onödigt detaljerade.
Men något boken vinner på är att Anne-Britt Söderberg har väntat med att berätta. Det i kombination med att Eva Wiklund även har intervjuat andra berörda, gör historien nyanserad. Bland de intervjuade finns Göran Johansson, kommunalråd då branden ägde rum, brandmannen Gunnar Lindahl och Zuhir Hersi som var discjockey på den ödesdigra festen, och de olika perspektiven berikar boken.