Den medelålders mannen som sitter i kuren slår ideligen ut med armarna i en uppgiven gest vid frågor om sin arbetsmiljö.

Man får uppfattningen att han börjat vänja sig vid sin situation – att han till exempel tvingas avstå från nödvändiga toalettbesök samtidigt som folk i strid ström passerar för att få sina kuponger stämplade, eller visar upp sina sms-biljetter på mobiltelefonerna.

Det dryga året med MTR som entreprenör har varit det mest påfrestande av de 14 åren som han arbetat vid tunnelbanan, berättar han. Och några förbättringar tror han inte på, snarare förutspår han ytterligare försämringar. MTR har ett kontrakt med SL som säger att spärrarna ständigt ska vara bemannade.

– Jag måste sitta här tre timmar i sträck. Om jag måste gå på toaletten tvingas jag ringa efter en ersättare. Tidigare fanns det stationsvärdar som kunde rycka in vid behov, men de har försvunnit, säger han och tittar lite sökande ut mot spärrarna.

Att missnöjet är utbrett vittnar spärrvakten om.

– Det är många, kanske 60 procent, som tycker situationen är jobbig. Och folk blir sjuka av den dåliga luften, säger mannen som berättar att han under en arbetsdag måste förflytta sig mellan olika stationer, och att hans raster därmed blir uppätna.

På frågan om han tycker att det är integritetskränkande att behöva rapportera sina toalettbesök till en överordnad, ler han lite generat och säger:

– Det är lite, hur ska jag säga, ovanligt...

Jannis Konstantis, ordförande för Seko klubb 119, hävdar även han att avlösningssystemet bara är en papperskonstruktion:

– Nej, det fungerar inte. Spärrexpeditörerna har stora problem. Det var meningen att kundservicevärdarna skulle fungera som någon sorts avlösare, men många av dem saknas. Det är också brist på spärrexpeditörer, så MTR:s plan fungerar inte, säger han.