Utställningen är verkligen skapad utifrån det problematiska och dramatiska utställningsrum som Röda Sten erbjuder. Cherinets känsla för filmens materiella kvaliteter går som en röd tråd genom hela utställningen och filmskärmarna skapar en labyrint av ljus och mörker, där filmlooparnas innehåll förstärker och fördjupar varandra.

Överst i huset tronar det äldsta verket i utställningen, White Woman från 2002, där ett middagssällskap med afrikanska män samtalar om sina förhållanden till den vita kvinnan. Flera myter och föreställningar kopplade till den svarta mannens, och den vita kvinnans kroppar avhandlas, men även frågor kring hierarkier, rasism, traditioner, visum, längtan och mycket annat som möter dem i den svenska vardagen. Konversationens vindlingar har getts en filmisk form som i det närmaste är symbolisk, då sällskapet är filmat med en konstant roterande kamera, placerad i mitten av bordet. Som betraktare drabbas man snart av yrsel vilket förstärker upplevelsen av frågeställningarnas komplexitet.

I denna första större samlande utställning med verk av Cherinet går det att finna en tydlig utveckling i hennes skapande. Från filmer med fokus på det innehållsliga berättandet till ett mer poetiskt formalistiskt berättande. Det är en spännande utveckling men också grund till utställningens svaghet. För flera av verken blir till mellanformer, varken tillräckligt komplexa till innehåll eller form, vilka ibland även tyngs ned av en nästan didaktisk tydlighet.

Av detta finns det dock inga spår av i ett av de senaste verken, La Verdad Sobre Esta Obra, som berättar historien om en mans resa från sitt hemland till det nya landet. Den spanska titeln, som kan översättas till Sanningen om detta arbete, indikerar ett intresse för berättandes subjektiva problematik. Och detta fördjupas ytterligare, både intellektuellt och rent fysiskt, genom att delar av rummet och filmduken återprojiceras på ytterligare en filmduk i rummet. I denna enkla, men visuellt effektiva fördubbling, skapas en rumslig gestaltning som pekar mot alla de lager av förståelse och okunskap som blandas när en händelse återberättas och sedan möter sin publik.

Cherinets vilja att gestalta våra begränsade tolkningsramar får sin mest tydliga form i utställningens senaste verk, Testaments Betrayed, som också givit namn åt hela utställningen. I grovkorniga skakiga sekvenser rusar ytligt harmlösa bilder från 1950- och 60-talets Folkhemsverige förbi. Framför projektionen har Cherinet placerat en metallgradäng där man kan slå sig ned för att titta på filmen. På detta sätt tar hon kontroll över betraktarblickens avstånd till filmen, och hon placerar oss så nära bilden att allt lätt blir till brusigt raster. Att hinna uppfatta bildernas innehåll blir till en koncentrationsövning och ur den till synes svartvita filmen börjar istället svenska flaggans färger att framträda. För visst är havet blått och gullvivorna gula?

Till filmen Testaments Betrayed har Saralunden skapat ett suggestivt och oroväckande soundtrack som tillåts ljuda över hela utställningsrummet. Det fungerar sammanhållande, och skapar en helhetskänsla åt alla filmerna i rummet som kallas Katedralen. Men verket har en större räckvidd än så. För även efter att jag har lämnat utställningen har jag det blågula flimret på näthinnan.