Innan jordbävningskatatrofen 2010 riktade västvärldens blickar mot Haiti var det främst något annat många av oss förknippade med den lilla karibiska önationen. Jag tänker förstås på voodoo, den skrämmande och märkliga värld av dockor, nålar och zombier som kryddat mången Hollywoodproduktion sedan skräckfilmens barndom.

Utställningen Vodou som förra lördagen öppnades på Etnografiska museet berättar dock en helt annan historia. Långt från exotism och skräckpornografi framträder här en komplex väv av religion, politik och kultur. För miljontals haitier är vodoun (just det, den andra stavningen är en västerländsk konstruktion) en del av vardagen, såväl en källa till kraft och läkning som ett redskap i kampen mot förtryck och fattigdom. Periodvis förbjuden och utövad i hemlighet fick den tidigt kraften av motståndskultur. Bland annat hade vodou en viktig roll i slavupproret mot de franska kolonisatörerna, en revolution som 1804 gjorde Haiti till Latinamerikas första självständiga nation.

Vad vodou egentligen är verkar svårt att sammanfatta. Tydligt är dock att det handlar om något långt mer komplext än svart magi och häxkonster. Religionen uppstod i Västindiens mångkulturella slavkolonier och blandar väst- och centralafrikansk ritual med katolsk andlighet. Men vodoun är hela tiden öppen för nya intryck, en levande religion i ständig förändring.

Så sent som 2003 fick vodoun officiellt status som folkreligion i Haiti, men hur många haitier som i realiteten bekänner sig till religionen är okänt. Att vodou är en viktig del av det haitiska kulturarvet, en gemensam referensram som återkommer i musik och dans som språk och symbolvärld råder det dock ingen tvekan om.

Den internationella vandringsutställningen Vodou är ett haitiskt initiativ som producerats i nära samarbete med vodoupräster och andra sakkunniga. Syftet är att visa den verkliga vodoun och ge en mer rättvisande bild av den misstolkade religionen. Ett annat mål är att samla medel till ett framtida vodoumuseum i Haiti.

De 220 föremål som visas upp utgör en liten del av en nätt samling på dryga 4 000. Bakom den står schweiziskfödda Marianne Lehmann, en 70-årig dam bosatt i Haiti som samlar föremålen i försök att rädda kulturarvet undan försäljning till samlare i väst – en stor risk när landets fattiga befolkning dagligen kämpar för sin överlevnad.

Och det är verkligen en rik kulturskatt som visas upp. Här finns fänglande figurer, föremål och symboler av de mest skilda slag – från paljettbelamrade dockor och kärl med serietidnings-decopage till mer skrämmande inslag som skallar, kistor och vapen. Ett altare ståtar med allt från romflaskor till antika urnor, kopulerande barbiedockor och kristna helgonbilder. De senare från början ett sätt att maskera den förbjudna vodoun, som med tiden implementerats och blivit en del av religionens symbolvärld.

Ett av rummen ägnas åt vodouns mörka sida, de hemliga sällskap som opererar i det fördolda och som de flesta haitier bara vagt känner till. Det är enbart de som kan erbjuda vodouns onda krafter, exempelvis ladda föremål med kraft och skada motståndares själar (alla föremål som visas i utställningen har för säkerhets skull avladdats). Det är säkerligen härifrån Hollywood hämtat sin inspiration – både zombies och vodoudockor existerar här men förekommer väldigt sällan.

De hemliga vodousällskapen utgör i själva verket en mycket liten del av religionen. Vanligare är de officiella tempel där präster framkallar goda krafter i syfte att läka och hela. De flitigt förekommande dödssymbolerna har sin förklaring i att döden inte ses som skrämmande inom vodoukulturen. De många skallarna symboliserar ofta avlidna förfäder och minner om deras ständiga närvaro.

Etnografiska museets påkostade utställning har redan rönt stor uppmärksamhet i medierna. Nu hoppas man på ett lika stort intresse hos den kräsna storstadspubliken.

Och själv ska jag inte sticka under stol med att jag är begeistrad. Vodou är en storartad utställning, en fascinerande inblick i en annan värld. En busstur till det något avsides belägna museet på Gärdet är definitivt mödan värd, om inte annat för att en del av intäkterna går till att bygga upp det jordbävningsdrabbade Haiti på nytt. Du får också en viktig påminnelse om hur lätt vi köper hollywoodfabricerade bilder av det ”exotiska” som sanningar.