Utställningen är ett samarbete mellan fem stora privata europeiska konstsamlingar. Många verk utgår från individen. Det kan tyckas harmlöst i en tid då Individen hyllas av många makthavare. Men bakom retoriken är makten likgiltig för människors svårigheter. Individen ska le vackert och vara positiv. Hon ska inte vara arbetslös, fattig, sjuk eller trött, inte tjura eller revoltera. Kort sagt, hon ska inte vara individuell, utan bara en kopia av den goda individen, den nöjda konsumenten.

I utställningen möter vi individer som i någon mening reagerar starkt på det omgivande samhället. Vi kan känna oss som Kafkas hund.

Konfetti är väl kul?! Men den franske konstnären Stéphane Thidets installation av två ton(!) konfetti i en jättelik hög har inget med glädje att göra. Konfettein är svart som kol och utstrålar beklämning: det är slut på det roliga. Konfetti hjälper inte, lika lite som galor och festivaler. Det svartnar i verkligheten.

Martin Parr målar upp ett konsumtionspanorama med Common Sense, 250 grälla fotokopior på en vägg med en bråkdel av allt som är möjligt att köpa – från korvar och lösnaglar över badbyxor mönstrade som USA:s flagga till en blondin som lovar Nobody does it better.

Den thailändske konstnären Navin Rawanchaikul tar oss vidare. Han lånar estetiken från asiatiska handmålade reklamtavlor och filmaffischer för att berätta om den mytiske Inson Wongsman, som 1962 satte sig på en skoter hemma i Thailand och åkte till Italien… och visade att äventyret var möjligt. Esko Männikkös ensamma män i sina hus på den finska landsbygden väljer en motsatt strategi. De drar sig fram i samhällets periferi, fiskar och jagar medan slyet växer igen. De inordnar sig inte. De har inte gett sig av, de vägrar flytta.

Både Maurizio Cattelan och Virginie Barré arbetar med dockor, tar oss in i mer dolda världar. Han har installerat en skulptur som gestaltar en hemlös människa under en filt, medan hennes verk är en obestämbar gestalt som står med ansiktet mot ett hörn – mest kanske för att visa sin outsiderposition.

Cattelans andra bidrag Röd neon påminner med viss ironi om Röda Brigaderna i Italien med sin röda neonskylt. Den har brigadernas stjärna och initialer B R, men det ser ut som om en bokstav där emellan fallit bort som om det egentligen ska stå BAR. Det är väl enklare att ta sig ett glas och glömma än att göra revolution… I ett annat rum blinkar ödsligt en stor neonskulptur styrd av rörelsedetektorer med det lättbegripliga budskapet STRIKE av Pariskollektivet Claire Fontaine.

Titeln på Santiago Sierras video En person hindrar en rad containrar säger vad det är fråga om. Konstnären står framför en rad tjutande och blinkande lastbilar en natt i Frihamnen i Stockholm och utgör ett hinder för den fria rörligheten av varor. Hur det står till med individens fria rörlighet är mer komplicerat.

Philippe Bazin har porträtterat människor vid ett företag i Skottland genom att filma dem under en timmes tid. Det är fascinerande att möta de små rörelserna i en medelålders kvinnas ögon som ordlöst ser in i konstnärens kamera.

Bruce Nauman kan få sätta punkt med sin fastnaglade individ. Med fyra vajrar får han en stålstol att sväva fritt i rummet i uppochnedvänt läge. Man kan tänka på ett kvävande förhörsrums enda stol där fången plågas, en individ hårt fastspänd i ett tomrum.