Stockholms Fria

Fragment ur det mänskliga psyket

Skulptören Lars Kleen är förste utställare i det nyöppnade Sven-Harrys konstmuseum. Han är känd för sina monumentala verk, som inte alltid får plats i vanliga konsthallar och denna gång är det med nöd och näppe. Tre stora verk visas, tre stora konstruktioner som jag tänker mig som skulpturer av olika aspekter på det mänskliga psyket.

Lars Kleen har sin ateljé intill Stockholms ström och hans verk Kaj är ett slags travar av stora båtsidor, som minnen av alla båtar som lagt till vid kajen och sedan farit. Dessa båtfragment står tätt intill varandra som kopior eller upprepningar, som det mänskliga minnets avlagringar av dagar som kommit och gått.

Kaj har gluggar som öppnar horisontella schakt rakt genom båtsidorna, som ett utrymme för människans inre att komma igenom, att sikta den nya dagen. På några ställen i den stora skulpturen ligger trossar på golvet. De kan ses både som väntan på att förtöja nästa fartyg som också ska hamna i båtarkivet, men också som den livlina minnet utgör och bär oss från en dag till nästa. Så blir Kaj en gestaltning av minnet, hur det är möjligt att ur dagarnas växande travar ändå få en uppfattning om vad som varit.

Även Plank har psykologiskt innehåll. Till det yttre ett rustikt verk hopfogat av sådant man kan hitta. Där finns genuint byggplank hopfogat med autentiska tvingar som ett slags knuttimrad grund. Ovanpå reser sig en tunn, bräcklig spaljé och högst upp pågår av allt att döma ett husbygge. Utsikten är säkert fin där uppifrån och det är ett djärvt bygge för människan som vågar, som tar risker. Det finns ändå gränser och man anar att det finns en varning inbyggd i verket: Tänk på din bräcklighet och din dödlighet. Som ett klassiskt stilleben med vanitasmotiv, där förgängelsen smyger sig på.

Tromb är ett genomskinligt och rätt glest tornbygge i metalltråd med en lutande mitt. Verket kan beskrivas som ett arkitektoniskt och poetiskt äventyr. Konsthistoriskt kan man associera både till Tatlins torn, som var ett centralt idéverk (men aldrig byggt) i den ryska konstruktivismens tidiga år kring 1915, och till tornet i Pisa. I det lutande mittpartiet finns en tätare, vriden spriralform. Det är tromben, men kanske också en metafor för människans oroliga inre, som måste finnas, men som ibland kan släppa loss förödande stormar.

Fakta: 

Utställning

Lars Kleen VAR: Sven-Harrys konstmuseum NÄR: T o m 29 maj

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2026 Stockholms Fria