Lars Kleen har sin ateljé intill Stockholms ström och hans verk Kaj är ett slags travar av stora båtsidor, som minnen av alla båtar som lagt till vid kajen och sedan farit. Dessa båtfragment står tätt intill varandra som kopior eller upprepningar, som det mänskliga minnets avlagringar av dagar som kommit och gått.

Kaj har gluggar som öppnar horisontella schakt rakt genom båtsidorna, som ett utrymme för människans inre att komma igenom, att sikta den nya dagen. På några ställen i den stora skulpturen ligger trossar på golvet. De kan ses både som väntan på att förtöja nästa fartyg som också ska hamna i båtarkivet, men också som den livlina minnet utgör och bär oss från en dag till nästa. Så blir Kaj en gestaltning av minnet, hur det är möjligt att ur dagarnas växande travar ändå få en uppfattning om vad som varit.

Även Plank har psykologiskt innehåll. Till det yttre ett rustikt verk hopfogat av sådant man kan hitta. Där finns genuint byggplank hopfogat med autentiska tvingar som ett slags knuttimrad grund. Ovanpå reser sig en tunn, bräcklig spaljé och högst upp pågår av allt att döma ett husbygge. Utsikten är säkert fin där uppifrån och det är ett djärvt bygge för människan som vågar, som tar risker. Det finns ändå gränser och man anar att det finns en varning inbyggd i verket: Tänk på din bräcklighet och din dödlighet. Som ett klassiskt stilleben med vanitasmotiv, där förgängelsen smyger sig på.

Tromb är ett genomskinligt och rätt glest tornbygge i metalltråd med en lutande mitt. Verket kan beskrivas som ett arkitektoniskt och poetiskt äventyr. Konsthistoriskt kan man associera både till Tatlins torn, som var ett centralt idéverk (men aldrig byggt) i den ryska konstruktivismens tidiga år kring 1915, och till tornet i Pisa. I det lutande mittpartiet finns en tätare, vriden spriralform. Det är tromben, men kanske också en metafor för människans oroliga inre, som måste finnas, men som ibland kan släppa loss förödande stormar.