Stockholms Fria

Sven-Harrys pedagogiska utmaning

För en dryg vecka sedan slogs portarna upp i den guldglänsande byggnaden i Vasaparken. Niels Hebert var på plats bland de vulgära när byggmästare Sven-Harry invigde sitt konstmuseum.

Det är rätt vräkigt. Det har kostat 150 miljoner kronor. Det ligger i kanten av Vasaparken, Sven-Harrys konstmuseum. Byggmästaren Sven-Harry Karlsson, som inte döljer att han började som murare en gång i tiden, är uppriktig. Den som påstår att detta är ett monument jag byggt över mig själv – har alldeles rätt, har han sagt.

Sven-Harry har också en annan idé:

– Varför inte låta folket ta del av konsten? Det är så trånga gravar på Lidingö…

Den guldfärgade mässingsfasaden sticker i ögonen av de pengar som han tjänat genom sitt företag Folkhem. På invigningsdagen uppträdde han i guldglänsande hjälm och vore det inte för konsten, kunde man avfärda detta som nyrikedom. På engelska heter nyrik vulgarian, vilket också är uppriktigt.

Å andra sidan har Sven-Harry inte investerat i vapen, alkohol, tobak, kärnkraft, spel eller andra affärer som urholkar själen. Det ska han ha en ryggdunk för.

Sven-Harrys konstmuseum är ritat av prestigebyrån Wingårdhs arkitekter och till formen ett stramt sexvåningshus med en diskret takvåning, som är en kopia av Sven-Harry Karlssons bostad Ekholmsnäs på Lidingö. Takvåningen rymmer hans konstsamling med verk av bland andra August Strindberg, Carl Fredrik Hill, Helene Schjerfbeck, Ernst Josephson, Lena Cronqvist och Hans Wigert. Den delen ska invigas för allmänheten i december, då Sven-Harry fyller 80.

Totalt står 400 kvadratmeter till konstens förfogande. Ytmässigt är det en ganska liten konsthall. De resterade 600 kvadraten är hyresrätter (inte direkt för folket), som ägs av en stiftelse. Intäkter från hyrorna ska finansiera driften av konsthallen. Det är en praktisk lösning.

När jag går där i den första utställningen med verk av skulptören Lars Kleen, kommer två män i vulgära ulstrar, som det fanns gott om på invigningsdagen.

Konfronterad med ett av Kleens stora verk, hör jag den ene ulstermannen säga till den andra: Nämen, har vi hamnat i förrådet…

Det är en stor pedagogisk utmaning att sprida kulturen. Nu tänker jag inte på folkhemmets invånare, utan på de vulgära.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Jakt på kopians väsen

Den amerikanska konstnären Elaine Sturtevant har i över 50 år kopierat andras konstverk. Själv talar hon om att repetera. På Moderna museet i Stockholm kan man nu se välkända verk av Wahrol, Beuys eller Duchamp – som hon gjort!

Kolonialismen – en överlevare i det nya Europa

På Index i Stockholm rotar Runo Lagomarsino bland kolonialismens tecken och tänkesätt. Han har också tapetserat om galleriet och väggarna är nu starkt rosa. Tapeterna är ett av verken, men mönstret är format av den spanske conquistadoren Pizarro, som på 1500-talet erövrade Inkariket.

Utflykt i okända världar

Den finska konstnären Eija-Liisa Ahtila är en internationellt framgångsrik filmare som arbetar med skådespelare, till vilka hon räknar djuren som medverkar. På Moderna museet kan man nu se hennes utställning Parallella världar. Många av Athilas verk visas i flera projektioner i ett rum. I dessa flerkanaliga filmer ligger en del av hennes landvinningar: vi ser en människa, samtidigt som vi ser vad hon ser och dessutom något i det rum hon befinner sig i. När uppmärksamheten flyttas från en projektion till en annan känns det som poesi eller dans. Rum och tider blandas samman och drömmar rör sig obehindrat genom vardagliga scener. Detta obehindrade är Ahtilas konstnärliga styrka.

Kitschig Vårsalong med få ljusglimtar

Ibland blixtrar det till när verkligheten kopplas till konsten. Ett fint exempel är Ruben Wättes västar Samhällsproblem, ett av de ganska få intressanta verken på Liljevachs vårsalong 2012. Ruben Wätte har stöpt om MC-gängens skinnvästar och gett tuffa och hårda symboler anpassade till tänka personalvästar för Migrationsverket (en vakande kobra), Försäkringskassan (örn angriper person i rullstol) och Arbetsförmedlingen (handklovar, gem och pennor). Ruben Wätte bor i Järna och studerar på Konstfack i Stockholm.

Konst som utforskar solidaritetens gränser

Med filmen och konsten som verktyg undersöker Konsthall C i Hökarängen frågor om solidaritet och politisk handling, om vänsterns möjligheter att skapa en bättre värld. Utställningen har byggts kring filmen En ömsesidig sak av Petra Bauer, Marius Dybwad Brandrud och Kim Einarsson, som handlar om Israel-Palestinakonflikten. I filmen intervjuas sju kvinnor, som representeras av skådespelare. Trots försiktiga frågor är kvinnorna måna om att berätta och diskutera konflikterna i sina liv, konflikter som i hög grad har kopplingar till Israel-Palestinakonflikten.

© 2026 Stockholms Fria