Det är rätt vräkigt. Det har kostat 150 miljoner kronor. Det ligger i kanten av Vasaparken, Sven-Harrys konstmuseum. Byggmästaren Sven-Harry Karlsson, som inte döljer att han började som murare en gång i tiden, är uppriktig. Den som påstår att detta är ett monument jag byggt över mig själv – har alldeles rätt, har han sagt.

Sven-Harry har också en annan idé:

– Varför inte låta folket ta del av konsten? Det är så trånga gravar på Lidingö…

Den guldfärgade mässingsfasaden sticker i ögonen av de pengar som han tjänat genom sitt företag Folkhem. På invigningsdagen uppträdde han i guldglänsande hjälm och vore det inte för konsten, kunde man avfärda detta som nyrikedom. På engelska heter nyrik vulgarian, vilket också är uppriktigt.

Å andra sidan har Sven-Harry inte investerat i vapen, alkohol, tobak, kärnkraft, spel eller andra affärer som urholkar själen. Det ska han ha en ryggdunk för.

Sven-Harrys konstmuseum är ritat av prestigebyrån Wingårdhs arkitekter och till formen ett stramt sexvåningshus med en diskret takvåning, som är en kopia av Sven-Harry Karlssons bostad Ekholmsnäs på Lidingö. Takvåningen rymmer hans konstsamling med verk av bland andra August Strindberg, Carl Fredrik Hill, Helene Schjerfbeck, Ernst Josephson, Lena Cronqvist och Hans Wigert. Den delen ska invigas för allmänheten i december, då Sven-Harry fyller 80.

Totalt står 400 kvadratmeter till konstens förfogande. Ytmässigt är det en ganska liten konsthall. De resterade 600 kvadraten är hyresrätter (inte direkt för folket), som ägs av en stiftelse. Intäkter från hyrorna ska finansiera driften av konsthallen. Det är en praktisk lösning.

När jag går där i den första utställningen med verk av skulptören Lars Kleen, kommer två män i vulgära ulstrar, som det fanns gott om på invigningsdagen.

Konfronterad med ett av Kleens stora verk, hör jag den ene ulstermannen säga till den andra: Nämen, har vi hamnat i förrådet…

Det är en stor pedagogisk utmaning att sprida kulturen. Nu tänker jag inte på folkhemmets invånare, utan på de vulgära.