Affischen som hänger på en betongpelare i Skarpnäck har en märkbar reva. Sannolikheten att någon försökt riva ner den ser ut att vara större än att väder och vind pinat Ung vänsters uppmaning att delta i självförsvarskurser för tjejer.

Hur är det egentligen: väcker fortfarande, år 2011, orden feminism och självförsvar i samma andetag vredesmod eller skepticism?

– När jag blev klar instruktör 2003 kändes det ganska bra. Men sedan blev det en backlash i flera år. Feministiskt självförsvar ville man inte ha, men det går bättre om man kallar det självförsvar för tjejer. Och nu känns det ganska bra igen, berättar Tove Liljeholm som är feministisk sekreterare på Ung vänster.

Johanna Granbom, som sedan två år tillbaka ingår i instruktörskollektivet, kan tänka sig att någon i vredesmod försökt riva sönder affischen – men inte främst för att det rör sig om just självförsvar för tjejer, utan av politiska skäl.

– De brukar riva bort vår logga på alla våra affischer, oavsett vad vi har för budskap. Så vi är vana, berättar hon.

Vi befinner oss på innergården vid Vänsterpartiets förbundscentral på Kungsholmen. Johanna Granbom och Ella Coogan, båda 19 år, visar grundläggande tekniker som lärs ut vid feministiskt självförsvar.

Kampens inövade koreografi avbryts abrupt när Johanna plötsligt träffar Ella strax ovanför ögonbrynet med knuten näve. Det låter som när någon knäpper kraftigt med fingrarna, ljuden från smällarna mot dynan förstärks och ekar mellan innergårdens väggar. Att båda bär vardaglig klädsel är heller ingen slump: en hotfull situation kan uppstå närhelst. Och det är något som de betonar och som ofta kommer fram som en genomgående börda kvinnor bär på – rädslan i vardagen, i skolans korridorer, att bli utstirrad på tunnelbanan, eller upptryckt mot fönstret i en buss av en man som tar sig rätten att invadera den personliga sfären.

– Typ i skolmiljön, där kanske ett killgäng hänger är en sån grej som kanske inte är det första man kommer att tänka på, men där väldigt många tjejer känner sig osäkra och tycker det är läskigt, säger Johanna Granbom.

Nu är själva våldet inte alltid det huvudsakliga syftet i självförsvarskurserna som Ung vänster anordnar i bland annat skolor och hos kvinno- och tjejjourer, beroende på hur länge kurserna varar. Den bärande tanken är att stärka deltagarnas självkänsla och självförtroende, och även få utrymme för att prata.

– Om man bara har en och en halv timme på sig kan det vara svårt att öppna upp för en massa frågor, för då kanske man inte kan ta in för tunga saker om man sedan också vill leva ut det. Då vill man mest köra fys, för att man vill få dem att känna sig som man vill att de ska känna sig. Men som i den kurs vi håller i Hallonbergen kan vi ha väldigt djupa diskussioner, politiska diskussioner och om till exempel könsmaktsordningen. Folk kan öppna sig väldigt mycket efter ett pass, och prata om vad en våldtäkt är och var gränsen går och vem som ska bära skulden, säger Ella Coogan, som helt nyligen blev färdigutbildad instruktör och som liksom Johanna önskade att feministiskt självförsvar med de påföljande diskussionerna vore ett obligatoriskt ämne i skolorna.

– Det viktigaste är att tjejer ska få träna självförsvar, bara det inte blir karatetränaren runt hörnet som undervisar, säger Tove Liljeholm. Då kommer inte den här förståelsen runt vardagsrädslan med. Det är en annan typ av självförsvar.

Under kurserna har det visat sig att den absoluta majoriteten av tjejerna har olika säkerhetsstrategier när de befinner sig utomhus, som att bära en nyckelknippa i handen, eller ta inövade omvägar kring områden som de uppfattar som osäkra.

– Vi pratar mycket om vardagsrädsla och hur man förhåller sig till omgivningen, säger Johanna.

– Det är sällan man snackar om de här sakerna. Var ska man ta det någonstans? I sexualundervisningen eller samhällskunskapen, undrar Ella.

Omkring 27 200 kvinnor blev misshandlade i landet under fjolåret, enligt Brå, brottsförebyggande rådet. Ensamstående mödrar och kvinnor som utsätts för våld i yrkeslivet är de mest utsatta grupperna.

Betydligt fler män anmälde att de misshandlats, drygt 60 000, och det brukar också vara ett vanligt förekommande argument när man pratar om våld: män är mer utsatta statistiskt sett än kvinnor.

– Tjejer utsätts för ett helt annat våld, säger Johanna Granbom. Om man kan snacka om jämställt våld, så är det ändå jämbördiga parter. Också om en större man slår en mindre man är det ändå typ ett krogbråk.

– Om en man slår en kvinna i en nära relation handlar det om makt, det är en annan sak än om Bengt Busschaufför slår ner dig, säger Tove Liljeholm.

Under kursens gång kan det hända att obehagliga händelser väcks till liv hos deltagarna.

– Att dela erfarenheter är väldigt, väldigt viktigt. Det händer att tjejer bryter ihop och går därifrån. Det är mycket skam och skuld inblandat, vem blir jag om jag berättar att jag blivit utsatt för ett övergrepp. Vi försöker lära ut var skulden hör hemma, säger Camilla Granbom som menar att det är ett exempel på skillnaden mellan våld som män och kvinnor utsätts för:

– Man förtränger och det försvinner och kan sedan dyka upp igen. Det är nog sällan att det händer vid ett rån, eller krogslagsmål.

– Nu blir det såklart inte alltid så här dramatiskt. Men sedan #prataomdet har det hänt någonting, det har förts upp på samhällsnivå, säger Ella.

– En anledning till att vi har separatistiska kurser är att om man vill berätta någonting ska man inte behöva bli ifrågasatt. Det kunde man se där på #prataomdet. När någon berättade om någonting som man själv uppfattade som jättehemskt, kunde den få kommentarer som ”äsch, det var väl inte så farligt”, säger Tove Liljeholm.