Jag tror nog att Sverige ”förlorat sin oskuld” redan innan Palme mordet och sedan dess har det ju enligt media hänt hur många gånger som helst. Jag vill heller inte hålla på och romantisera min barndom och säga att det på det stora hela var en enklare värld på den tiden. För mig var det absolut så, men det hade kanske inte överdrivet mycket med samhällsklimatet att göra. Hur som helst tänker jag att det i alla fall fanns en annan bild av Sverige på den tiden. Falsk eller sann, så tror jag inte att det bara var något vi fick lära oss i skolan, utan något av en nationell självbild.

Vi var så himla snälla i Sverige då. Alltså, inte mot varandra eller så, men internationellt. Det fanns inte en enda fråga som vi inte kunde hjälpa till med, medla mellan folk som var osams, hålla i FN-insatser i länder där det var krig. Förklara för folk att det var dumt att vara dum. Vi var till och med så snälla att vi lät andras ubåtar komma och kolla in vår skärgård. Ja, jag hajade inte riktigt allt, men så verkade det vara.

Skämt åsido, Sverige uppfattade sig lite som den där Bamsetidningen jag satt och läste i väntan på lördags-tv. Är man stark, måste man vara snäll. Inte vet jag om Sverige var så himla starkt, men snälla var vi minsann. Och vi var så rättrådiga att vi var neutrala och alliansfria, vi tog emot flyktingar som behövde fly från krig och elände. Ja, det var på den tiden. Jag vill som sagt inte hålla på och romantisera en annan tid. Men jag slås ibland av att det var jävligt längesedan som en svensk statsminister, sant eller falskt men ändå med en viss trovärdighet, pratade om solidaritet.

I dag när jag vaknar upp märker jag att två saker verkligen har förändrats sedan Palmemorgonen. Våren 2011 behöver ingen längre vänta på att lördags tv ska börja. Men den största förändringen är så klart att ingen längre orkar låtsas att vi är neutrala eller alliansfria, och det där med flyktingar ska vi inte ens tala om. Nej, det är en annan tid nu, vi för krig i Afghanistan och just den här morgonen ska svenska Jasplan skickas till Libyen. Självklart. Världens största krigsmakt behöver hjälp att utplåna ännu ett litet land som kontrollerar alldeles för mycket olja. Vem orkar prata om solidaritet i en tid som bara handlar om lojalitet mot den starkaste och farligaste?

Men ändå, och det är så himla konstigt, så verkar det som det finns fler än jag som inte riktigt kan glömma den där andra tiden och har kvar den nationella självbilden av ett Sverige som är så snällt. För plötsligt dör svenska soldater i Afghanistan och det hävs upp ett ramaskri. Hur kunde de? Sverige är ju så där snällt och skickar fredsbevarande... nej, just det... krigsbevarande... äh... vafan då hålla på och skjuta på svenska soldater? Det är ju så klart väldigt sorgligt för familj och vänner när någon dör. Men alltså, folk dör i krig, hela tiden. Och det är inte bara de andra som är elaka. För mig svindlar det när jag tänker på att Sverige plötsligt för krig. Det verkar som att det är på samma sätt för många andra, men lösningen blir att bara förneka det och sedan låtsas bli chockad när det inträffar tragedier. Sverige är liksom snällt oavsett vad vi gör, vi var ju till exempel ”neutrala” i andra världskriget.

Jag snackade med en kille som varit i Afghanistan och det han berättade var inte hämtat ur serietidningen Bamse. Det var inte saker som går att läsa i svensk media heller. Det var som, ja, krig i ett laglöst land: misär, mord och misshandel. Inte en jävel som pratar om internationell solidaritet.