Vi språkades vid en stund, jag och bonden som rensade ogräs. Sedan tog vägen slut.

Brottet mot mänskligheten klibbade i nacken, hängde strax ovanför vårbrisen och i andetagen mellan jollret från barnen vid bäcken.

Med en annan man pratade jag om tiden förr, om hur han bakade piroger på kolchozens skola och hade kockat också nere på regionsjukhuset några kvarter ner mot Osj centrum. Ja, det var där pansarskyttefordonet hade hejdats när Vansinnet rann uppför gatorna och dödade, plundrade och brände uzbekiska mahallor.

Jag hade ingenstans att slänga mitt glasspapper; de unga fruarna, som inte nåtts av våldsmännen, sopar rent varje morgon. Istället klättrade jag genom taggtråden över bäcken och började rensa i majsåkern. Bönderna var borta. Mina turisthänder blev svarta och böneutroparen sjöng ovanför min rygg. Trampa inte ner grödorna, skrek sedan någon och jag slank över till kocken på te. Den inte nedbrända trädgården prunkade och hans son bjöd på stabbigt bröd och ris, läcker sylt och valnötter.

470 mördades förra året, hundratusentals flydde. Kirgiserna hade förberett kriget, de vill fördriva oss, suckade kockfarfar med barnbarnen klängande i knät. (Samma sak, fast tvärtom, säger kirgiser jag talat med.) Sonen hällde upp mer te och var arbetslös förstås. ”Kirgiserna har tagit över marknaderna, restaurangerna och taxijobben.”

Jag gick, men ropades tillbaka vid moskén. Bonden jag hjälpt hade skyndat över fältet. Ville jag inte äta och prata? Jag sa att jag letar sovplats. Bo hos mig, sa han dröjande.

I skymningen kom jag tillbaka till gamla Kalininkolchozen. Mina väskor fyllde en liten taxi men bonden var inte hemma.

Istället graviterade jag till moskén där böneutroparen lät mig låsa in väskorna. En efter en trippade traktens farbröder och ynglingar dit, med käppar eller cykel. Alla hade alltså inte flytt till Ryssland undan säkerhetstjänsten, som kör här och samlar in ”terrorister” och tar motsvarande 1 500 kronor för att lämna dem tillbaka. Turisten satt oren på den svala verandan och hörde islams mjuka ritual. Som lämlar myllrade pojkarna ut, och busade med en gamlings hembyggda trehjulingsmoppe.

Sen bjöd böneutroparen, Kadir-Djan, hem till sig. Fin innergård (med bäck), isärplockad cykel och son på gästarbete i Ryssland. Jag gillar bio, sa Kadir och vi såg andäktigt ”Slaget om Brest” på pytteliten teve: i dag var ju Segerdagen. Men innan slutet fick vi stänga av för nästa bön.

Min vän bondens son sa att pappa åkt till kompisar i Förort 10. Cyklar, moppe, käppar och hättor trängdes i den ensamma gatlyktans sken. Alla utom min bonde, och kocken, var där. Jag viskade till Kadir-Djan: Jag kan vänta här och komma om en kvart. Men den milde mannen skakade på huvudet. Så fick alla se hur turisten med stora väskor flyttade in till deras gudsman.

Nästa krigsfilm handlade om flygplan. Jag ville bli pilot, sa Kadir och visade en modell han byggt på gården. Han visste varför bonden inte kom hem: ”han har ändrat sig och vågar inte ta emot dig.” Jag förbannade mig själv. Bo ska man göra på egen hand, inte snåla undan dyra hotell eller söka myskvällar där paranoja och hederskultur skämmer människorna. Sen ville min värd röka och se på tv hela natten. Jag gjorde mig beredd att gå på måfå ut i natten. Men han fimpade och vi gick och la oss.

På morgonen drönade jag och missade ottebönen. Sen kom vi överens om en strategi om säkerhetstjänsten skulle dyka upp: turisten hade saknat nattläger. Och vi hade ju inte pratat politik.

Ingen såg när jag slank, längs med bäcken, ut ur Kalinins kolchos, dit nästan den etniska rensningen hann.

PS. En färsk rapport om blodbadet i södra Kirgisistan i juni 2010 finns att läsa på: k-ic.org