I stort har vi samma utmaningar som andra hbtq-rörelser, med en stor skillnad: ockupationen, säger Ghadir Hilmi, organisationsutvecklare hos Aswat, som betyder ”röster”.

Organisationen vänder sig till kvinnor och transpersoner och har sitt kontor i Haifa, en stad i nordvästra Israel. Både Ghadir Hilmi och Alhan Jeries, koordinator hos Aswat, bor inom staten Israels gränser. Att de har israeliskt medborgarskap ger dem möjlighet att resa och mer frihet än de palestinier som bor i ockuperade områden, men den institutionaliserade rasismen påverkar ändå vardagen.

– Som palestinier i Israel diskrimineras vi dagligen, gällande jobb, utbildningar, vård, bostäder och socialt, säger Alhan Jeries. Vi är tredje klassens medborgare.

Till exempel satsas är statens investeringar i palestinska studenter endast en sjättedel av vad som investeras i judiska studenter. Den ojämlika ekonomiska fördelningen börjar redan i förskolan och fortsätter under hela utbildningstiden. Det, tillsammans med diskrimineringen på arbetsmarknaden, skapar stora socioekonomiska orättvisor, enligt Ghadir Hilmi.

Alhan Jeries pekar på att militärtjänstgöringen – som är obligatorisk för den judiska befolkningen och inte för palestinier – ofta används som krav vid anställningar.

Aswat utmanar flera nivåer av förtryck: könsmaktsordningen, det palestinska samhället, det israeliska samhället – och den israeliska queer-rörelsen.

– När jag var tonåring fick jag höra att jag kunde åka till Tel Aviv och åtnjuta samma frihet som israeliska hbtq-personer, men där upplevde jag att de bara accepterade mig som queer, men inte som palestinier. Det slutade med att jag lämnade Tel Aviv och gick in i garderoben igen i flera år, säger Ghadir Hilmi.

Hon menar att den israeliska queer-rörelsen saknar ett intersektionellt perspektiv, att kunna se till flera olika förtryck samtidigt.

– De kan gå stolta i en Pride-parad 100 meter från muren. Medan andra människor förtrycks finns inget att vara stolt över, säger Ghadir Hilmi. Vi går enade som queers, men inte för rättvisa och frihet. Jag går inte med på att få rättigheter som queer, men att bli förnekad mina rättigheter som människa.

Det var år 2003 som Aswat startades av åtta kvinnor. Det började som en mejllista, och har sedan gått via stödgruppsverksamhet till att också sprida information genom föreläsningar och ett fanzine. Aswat verkar främst inom Israel, men har medlemmar i de ockuperade områdena och kontakt med hbtq-organisationer ibland annat Ramallah, Västbanken.

Anledningen till att de endast vänder sig till kvinnor och transpersoner är de patriarkala strukturerna, där kvinnor ofta exkluderas.

Det senaste tillskottet hos Aswat är en stödlinje, som palestinier i såväl Västbanken som Israel ringer till.

– Innan fanns det bara israeliska stödlinjer och det fanns ett behov av en palestinsk eftersom det handlar om två olika kulturer, med olika utmaningar, säger Alhan Jeries.

Det palestinska samhället beskriver Aswat som patriarkalt, konservativt, sekulärt men traditionellt. Sex är tabu, vare sig det handlar om hetero- eller homosexuella relationer, och det gör att det pratas lite om sex. 

Det finns också få böcker eller annan information på arabiska, vilket gör det svårt för palestinier att själva söka information. Därför jobbar Aswat med att översätta litteratur, och att producera egen. Till exempel har de gett ut en bok med palestinska queers egna berättelser. 

Aswat pekar också på att det tidigare saknats neutrala ord för bög och flata på arabiska. Så de bytte ut de nedlåtande orden sohakia (flata) och loti (bög) till methliah och methli, som betyder ungefär ”lika”.

– Det är intressant att även homofoba personer har börjat använda våra ord, säger Alhan Jeries.

Varken Ghadir Hilmi och Alhan Jeries är helt öppna med sin sexualitet, och att arbeta för Aswat är inte heller oproblematiskt. Men att det är svårt för palestinier att vara öppna är inte den största utmaningen, enligt Aswat.

– Det största problemet är ockupationen, säger Ghadir Hilmi, som menar att ockupationen ligger som en våt matta över alla möjligheter att organisera sig i hbtq-frågor.

Hon pekar på hur demokrati är nödvändigt för att hbtq-personer ska kunna kämpa för och vinna rättigheter.

Men för att flytta fokus från ockupationen och diskrimineringen av palestinier och skapa en positiv bild av Israel driver staten en kampanj som kallas Rebranding Israel. I kampanjen ingår att Israel trycker på att de är homovänliga. Fenomenet kallas pinkwashing, att använda hbtq-rättigheter för att tvätta bort annan smutsig verksamhet 

Enligt Aswat har Israel sysslat med pinkwashing länge, men det senaste satsas det mer pengar på det. Ett exempel från Sverige är en hbt-kulturfestival på Södra Teatern i Stockholm den 27–28 mars i år – för vilken Israels ambassad stod för notan.

– Den relativa friheten för queers i Israel används för att måla en bild av Israel som demokratiskt, säger Ghadir Hilmi. Även om Israel är relativt demokratiskt så gäller inte det de 20 procent av befolkningen som är palestinier. Jag kan inte klappa Israel på axeln för att de är homovänliga och blunda för vad som händer på Västbanken, apartheidmuren och den institutionaliserade rasismen.

Ghadir Hilmi menar att Israel ofta presenteras som en räddare för palestinska queers.

– Som om det fanns en rosa dörr i muren som queerpersoner fick gå igenom. Ofta pratas det som att Israel har gett asyl till 300 palestinska hbtq-personer, men ingen vet vilka de är och ingen har någonsin träffat dem, säger hon.

År 2008 mördades två personer på ett hbtq-center i Tel Aviv. Efter det höll gayrörelsen en gatukampanj som uppmärksammade hatbrott.

– Jag menar att vi bör vara emot alla hatbrott, vare sig det handlar om sexuell identitet eller etnicitet, det vill säga både hatbrott mot queers och mot palestinier. Jag ville hålla ett tal oim det från scenen, men fick inte tillstånd av arrangörerna. Genom att säga att båda fenomenen är hatbrott hotade jag att förstöra de homopositiva strömningarna i Israel, menade de.

– Gayrörelsen slösade bort en viktig historisk chans att påtala förtrycket.

Nu är Aswats mål att göra sin slogan till verklighet: att all hbtq-personer ska ha rätt att leva, rätt att välja, och rätt att vara.