Den amerikanska drömmen är död
Historien har nått sitt slut, deklarerade Francis Fukuyama i början av 1990-talet, då han inte kunde se hur det mänskliga samhället skulle kunna utvecklas efter att den västerländska liberala demokratin gått segrande ur det kalla kriget. Hela världen låg för dess fötter efter att dess antites kommunismen fallit i Östeuropa och Sovjet.
Men ännu är vår uppgift här på jorden inte fullbordad. USA har nu tappat sin AAA-kreditvärdering, och The american dream, det som gett det västerländska samhället sitt ideologiska hopp, riskerar likt EU att falla i bitar. Innan man lyckades sy ihop ett förhöjt lånetak trädde det i sin klarhet fram just hur drömsk den amerikanska drömmen är. För ett ögonblick blev det synligt just hur hotat hela det globala ekonomiska systemet är (för att inte tala om alla andra områden av vårt samhälle).
USA ökade, ivrigt påhejat av resten av världen som inte vill att det globala ekonomiska systemet ska falla samman, sitt lånetak med ytterligare någon triljon dollar. Ingen orkar längre räkna hur mycket de är skyldiga, det spelar heller inte längre någon roll – huvudsaken är att status quo upprätthålls – vad väntar annars runt hörnet? Kaos, krig och kris?
Denna strategi håller dock inte i längden, trots vad Greenspan påstod när han häromveckan sa att USA aldrig kan misslyckas med att betala lån eftersom det bara är att trycka upp mer pengar. Vem som helst kan dock räkna ut att det leder till hyperinflation, som i Tyskland före Andra världskriget.
Överkonsumtionen leder till att andra länder också vill komma upp i samma materiella standard som USA. Vi kräver alla mer för att bli nöjda, och om grannen har mer vill jag också ha mer. Detta leder till ökad produktion, ökade koldioxidutsläpp, och ännu större obalans i naturen. En natur där antalet naturkatastrofer enligt CRED ökade med 233 procent mellan 80-talet och 00-talet. Klimatrelaterade katastrofer har dessutom ökat tiofaldigt (!) sedan man började mäta på 50-talet.
Finns det då några alternativa strategier? Vi är konstruerade så att vi inte låter oss se problemen förrän de påverkar oss personligen. Eller snarare, mentalt förstår många att vi nått en väldig kris, men vi kan inte sluta. Vår egoism driver oss framåt, den är alltid starkare än vårt medvetande eftersom medvetandet bara finns till för att tjäna vår vilja, och därför fortsätter vi att agera enligt den. Men till slut måste vi nå en punkt där vi inser ondskan i vår egen egoism, när smärtan den bringar oss är så svår att vi inte står ut med den längre, och vill fly från den.
Vi har gått från små grupper till byar och städer, till regioner och nationer. Nu fungerar världen redan som en helhet, men på grund av naturlig tröghet agerar världens ledare fortfarande utifrån en äldre modell då mänsklighetens samhälle var mer fragmenterat. Vi kan inte förbli fyrkanter när hålen vi ska passa in i är runda.
I dag finns inga lokala problem. Vi måste sätta oss på en ny, global skolbänk för att studera vilka lagar som gäller för samhället i denna tid av världsintegration. Vi måste alla höja vårt medvetande om samhällets moderna lagar för att kunna förstå vad som händer och kunna genomföra sociala reformer för att anpassa oss.
Vi tvingas av naturen att trycka ner våra regionala och nationella särintressen, och att föredra att lösa de gemensamma och globala problemen först. Ingenting annat kommer att fungera. Vi måste se världen som ett slutet system som alla är en del av, där vi alla är fullkomligt beroende av varandra.
Med det som grund kan vi lösa våra regionala, nationella och globala problem. Enbart om vi accepterar detta som ett primärt utgångsvillkor kan vi utveckla rätt strategi för att lösa problemen. Och denna integration kan inte ske ovanifrån, den måste ske medvetet och frivilligt underifrån.
<h2>Mikael Folkesson är frilansjournalist och fristående krönikör för Fria Tidningen.</h2>
