Recension


Göteborgs Fria

Politisk slagkraft i tomma rum

Titeln på Hendrik Zeitlers fotobok A place of one´s own leder omedelbart tanken till Virginia Woolfs feministiska klassiker A room of one´s own. Woolfs romantitel syftade på att litterärt skapande kräver ett eget rum, både bildligt och bokstavligen. Detta var något som den tidens skrivande kvinnor saknade. Målet var att frigöra kvinnan ur det patriarkala systemets kontrollerande grepp.


Alternativa fristäder fungerar just som de rum som Virginia Woolf propagerade för. Här är det möjligt att träffa likasinnade för dem som känner att de inte passar in i de rådande normerna. Här behöver man heller inte ständigt förklara och försvara sina ställningstaganden för en oförstående omgivning.
Ola Waagen, en av kollektivhuset Ya Bastas grundare, skriver i ett av förorden om hur de tillsammans skapade en struktur grundad på gemenskap, där beslut togs genom husmöten, där man enbart möblerade genom att plocka upp överblivna saker från konsumtionssamhällets överflöd och där alkohol och kött inte var tillåtet. Dörren till huset stod alltid öppen, och det fanns alltid besökare: resande aktivister, turnerande band, fattiga liftare eller gamla vänner.
Den gamla fallfärdiga villan förvandlades raskt till ett apart inslag där den stod sida vid sida med de fina familjevillorna i Oslos västra område.

Hendrik Zeitlers A place of one´s own dokumenterar tre olika kollektivhus i Sverige och Norge: Blitz och Ya Basta i Oslo, samt Kvarnis i Västerbotten.
Inga personer figurerar på fotona. Det är rummen som är det centrala i den här dokumentationen. Politiska rum som ger möjlighet att organisera sig, vilket kan skapa alternativa röster i den samhälleliga debatten. Det är rum som ger plats för kritiskt tänkande individer att samlas. Tillsammans får de möjlighet att ifrågasätta allmänna ”sanningar” och skapa mothegemonier för att om möjligt att förändra det rådande systemet.

Ana Betancour, professor i stadsbyggnad vid Chalmers, skriver i en fin introduktion till boken om vikten av dokumentation av alternativa fristäder. Ofta figurerar dessa platser endast i samband med demonstrationer eller ockupationer eller som skådeplatser för konflikter, vilket ger en endimensionell bild av husen. Betancour betonar att historien med alternativa miljöer bygger på en stark tradition av självförvaltat boende där människor har gått ihop för att leva på andra sätt än de konventionella, och att de här platserna fyller funktioner samhället i övrigt inte kan erbjuda. För vårt kollektiva minne är det viktigt att kunskapen kring alternativa sätt att leva bevaras, och att historieskrivningen inte enbart förknippar dessa miljöer som konflikthärdar. Zeitlers fokus ligger inte på det som ofta skapar stereotyper kring alternativvänstern. Här finns inga bilder av stenkastande, plakatviftande svartklädda ungdomar.  Fokus ligger istället på rummen, vilket Woolf påpekade, kunde ses som en förutsättning för kritiskt tänkande.

Fotografierna i A place of one´s own är rika på information. Det går att betrakta dem under lång tid och ständigt hitta nya detaljer som man missade vid en första blick: Väggar fyllda med graffiti, ett hatbrev till avskummen på Blitz undertecknat av en ”Lovlydig Osloborgere, boktitlarna i hyllorna, konsertaffischer, klistermärken och andra detaljer som vittnar om en kreativ och dynamisk do-it-yourself-kultur.

Vikten av dokumentation av de här alternativa boendeformerna känns alltmer relevant när man tar i beaktande att Ya Basta-huset nu är ett minne blott. Det revs 2005 och på platsen står nu ett exklusivt bostadsområde. Som ett appendix visas det nya huset på Ivar Aasens vei 2 där kollektivhuset en gång stod. En modernistisk vit kub, med betydligt lägre takhöjd.

Fakta: 

<h2><strong>Konst</strong><br>
A place of one´s own <strong>Konstnär: </strong>Hendrik Zeitler <strong>Förlag:</strong> Journal</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Deckare på spaning efter liv

Recension

James Crumley skrev En sista riktig kyss för trettio år sedan. Den har kallats stilbildande inom deckargenren och efterföljande kollegor till Crumley, som exempelvis Dennis Lehane, har framhållit den som epokgörande. Nu släpps den som den tredje delen av fyra romaner i Modernistas serie med Pulp-litteratur, tidigare titlar har varit Denis Johnsons Jesus' son och Jim Thompsons Mördaren i mig.

Fria.Nu

Skräcken kryper in på knutarna

Recension

Det är vinter 1981 i folkhemsförorten Blackeberg nordväst om Stockholm. Oskar är 12 år och mobbad i skolan och fantiserar om att ta hämnd på sina plågoandar. En dag står en flicka i klätterställningen på gården. Hon heter Eli och har flyttat in i lägenheten ovanför Oskar tillsammans med Håkan. Mannen, som man tror är flickans pappa, beter sig mystiskt och sätter snabbt för pappskivor för fönstren i lägenheten. Eli fångar omedelbart Oskars intresse, men hon gör snabbt klart för honom att de aldrig kan bli vänner.

Fria.Nu

Tre år i förorten

Recension

Jonas Embrings film skildrar tre år av Mios liv i Stockholmsförorten Henriksdalsberget, och öppnar med den illavarslande undertexten ”Alla brott som begås i filmen är under utredning, lagförda eller preskriberade.”

Fria.Nu

Björn på Orust

Recension

Dvd-tidskriften UZI släpper sitt andra nummer och det handlar om producenten och artisten Björn Olsson. Specialen är fulladdad med exklusivt musik- och bildmaterial av en svensk musiklegendar. Björn Olsson var med och grundade Union Carbide Productions och Soundtrack of our lives, och har efter att ha gått solo gjort fantastisk instrumentalmusik i Bo Hanssons och Ennio Morricones anda.

Fria.Nu

Med kameran mot verkligheten

Recension

När Stefan Jarl förra året tilldelades Filmstudiorörelsens pris löd motiveringen: ”En käftsmäll i svensk film.” En motivering som även återspeglar Jarls temperament som filmskapare. Alltsedan den uppmärksammade debutfilmen Dom kallar oss mods (1968) har Jarl gjort film som utnyttjar alla mediets möjligheter för att skaka om, beröra och påverka sin publik. Internationellt ses han som en av de stora dokumentärfilmarna och han har bland annat erhållit en Felix, Europas motsvarighet till Oscar, och på hemmaplan inte mindre än fyra Guldbaggar. Jarl är även en av initiativtagarna till Folkets Bio, som erbjuder kvalitetsfilm på tretton platser i Sverige. Han var också med och skapade tidskriften Film & TV och senare även filmarbetarnas fackförbund.

Fria.Nu

© 2026 Stockholms Fria