Marcus kom till Sverige som Burhan från Irak för drygt 10 år sedan – fast besluten att försörja sig och skapa ett bra liv i sitt nya hemland.

Men bakslagen har varit många. Marcus bytte både namn och medborgarskap i hopp om att friktionen skulle minska. När vi ses ser han trött ut och går i funderingar att återigen byta land, denna gång till Dubai.

– På kanske hälften av byggena har folk klottrat hakkors på väggarna, berättar Marcus Saeid som genom åren mötts av både direkt och indirekt rasism och han beskriver att varje gång som han kommer till en ny arbetsplats är det som att ”det finns en hög mur som måste rivas” mellan honom och de andra arbetarna.

År 2006, efter att ha utbildat sig till elektriker på Lernia, började han arbeta på ett bemanningsföretag, där han hyrdes ut till olika byggarbetsplatser. Där kunde han få kommentarer som ”vi har aldrig haft någon som du här förut”.

Men jobben började tryta och bemanningsföretaget gick i konkurs, varför Marcus startade en egen elfirma med egna anställda.

Via ett webbaserat företag där man lägger offerter försökte han få uppdrag. Tidvis gick det bra, men med jämna mellanrum kom bakslagen som han menar går att härleda till hans irakiska bakgrund. Kontakten med kunden kunde gå problemfritt - fram tills de möttes öga mot öga.

– Jag har slutat med det företaget, det är bara slöseri med tid. Det har hänt flera gånger att man har haft mejlkontakt och pratat kort i telefon, där jag förklarar att jag kan göra jobbet. Men när jag kommer dit märker jag direkt att de inte vill, att de inte förväntat sig en invandrare. De kanske säger ”vi tänker på saken”. Men sedan hör jag ingenting.

Fientligheten är allt som oftast inte direkt uttalad, berättar Burhan. Det är mer subtilt. Som att han gång på gång måste försvara varför han inte vill äta griskött. Han brukar svara att det beror på hälsan, och inte religionen. Eller att folk pratar med honom på tillgjord bruten svenska, och att han då förväntas att skratta. Eller så kan han få en utskällning att han tappat en bit elkabel på marken.

– Det är fullt med skräp och spik överallt. Men så får jag höra att ”man kan snubbla och bryta nacken på den här elkabeln…”. De som står lägre ner i hierarkin är jobbigast, som rivarna.

– Och så fort en ny svensk kommer blir man undanskuffad. Så länge man inte hotar hierarkin är det okej. Så länge man är deras slav och en rolig kille är de nöjda. Man kommer alltid i andra hand. Man jobbar upp sig, sedan poff så åker man ner, säger Marcus och liknar det vid att stå i kö till en nattklubb – han blir nekad samtidigt som de infödda glider in på stället.

Marcus har vid ett par tillfällen även försökt beställa högspänningskablar för stora summor, för runt en halv miljon kronor. Båda gångerna blev det nobben – trots att han försäkrade leverantören att han skulle betala i förskott. När Marcus bad om hjälp av en svensk kollega, kunde denne göra samma beställning problemfritt.

– Det kommer hit mycket folk som är törstiga på att jobba. Ändå är det så svårt.

För tillfället vidareutbildar sig Marcus Saeid till elkonsult och projektledare. För att kanske förbättra sina möjligheter på arbetsmarknaden. Men även för att få respit från det dagliga slitet som det innebär att vara egenföretagare, och dessutom behöva brottas med det svenska språket och byråkratin.

Men innerst inne tror han inte själv på en förbättring.

– Jag har inte sett en utlänning som är arbetsledare. Glöm det. Det kommer jag inte att bli i byggbranschen.

Istället har han börjat rikta blicken utomlands, för att börja om på nytt igen i Dubai.

– Jag känner inte mig själv här. Jag siktar på att sticka härifrån. Jag har gett så mycket för att komma in i samhället.