Signe Bremer har arbetat med avhandlingen Kroppslinjer – Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering sedan 2007. Den bygger dels på djupintervjuer med personer under könsutredning men också på till exempel analyser av självbiografiska bloggar. I intervjuerna berättar hon att fokus har varit könsutredningarna och upplevelsen av hur väntan under utredningen har påverkar vardagen. Den som vill ändra juridisk könsidentitet i dag får genomgå en minst två år lång psykiatrisk könsutredning.

– Det är vanligt att man inte vet vad utredaren tycker och vad utgången kommer att bli och det kan leda till en destruktiv stress och några har till och med haft funderingar på självmord som en sista utväg ur den här väntan. Den vårdapparat som är till för att vårda transsexuella personer åsamkar psykisk ohälsa, som stundtals kan upplevas som värre än den livssituation som är anledningen till att personen söker vård, säger hon.

De psykologer och kuratorer som finns att tillgå är en del av bedömningsprocessen.

– Det skulle finnas en poäng i att ha psykosocial stödverksamhet som inte har någon rapporteringsskyldighet till huvudutredaren och som inte är en del av den beömning som avgör om personen anses lämplig för könskorrigering.

I avhandlingen lyfter hon också fram de könsnormer som styr vem som får genomgå en könskorrigering. Enligt Signe Bremer är det vanligt att könsutredaren ger beröm eller kritik beroende på hur väl man passar in i den normbild som finns av de olika könen. Hon säger att man till exempel som transsexuell man kan få beröm för att man har tränat mycket medan transsexuella kvinnor får mycket klädråd och modetips.

– Ett annat exempel är en transsexuell man som fick höra att han på grund av sina iögonfallande bröst inte såg tillräckligt manlig ut. Den kropp som den transsexuella personen är där för att korrigera och inte trivs med verkar påverka ens utsikter för huruvida man får gå igenom könskorrigering eller inte.

Vad får det för konsekvenser för de här personerna, utifrån de beskrivningar du har fått höra?

– Det kan få stora konsekvenser. Om man som transsexuell gestaltar eller berättar om kön på sätt som går på tvärs med rådande föreställningar om ”riktiga” män och kvinnor och har en normkritisk förståelse och vill genomgå könskorrigering men ändå inte ser sig själv som en typisk kvinna till exempel blir det problem. Det skapar psykisk stress eftersom man inte vet hur framtiden kommer se ut, vilket beror på vårdpersonalens uppfattning om vad som är ett trovärdigt kön.

Avhandlingen tar även upp det steriliseringskrav som finns för de personer som genomgår könskorrigering. Där har Signe Bremer framför allt fokuserat på de konsekvenser lagen får för de personer som tvingas genomgå tvångssterilisering.

– En transkille berättade att han slogs av det brutala allvaret i den stund då han och hans utredare förde ansökan om fastställande av ny könstillhörighet och kastrering på tal. Kastrering är nämligen villkoret för att han ska få en ny könstillhörighet. Att bli juridiskt erkänd som det kön man själv känner igen sig i innebär därför både sorg och glädje. Man blir erkänd med villkoret att man ger upp möjligheterna till att skaffa biologiska barn.

Signe Bremer vill vara tydlig med att hon inte lägger hela skulden på vården utan säger att det handlar om en inbyggd struktur i samhället. Hon hoppas att avhandlingen ska leda till en debatt om varför det finns en bild som säger att kroppar måste ha ett entydigt kön och också nyansera uppfattningen om att transsexualism är synonymt med att man upplever att man är född i fel kropp.

Vad ser du för lösningar på det här problemet?

– Jag tar inte upp lösningar på problemet i min avhandling. Men de personer som ska bedöma vem som får genomgå könskorrigering har ingen särskild kunskap om genus, som inte är inkluderat i läkarutbildningen. Det kanske skulle behövas genus- och hbt-certifieringsutbildningar. Jag vill se en vård som slår vakt om enskilda människors liv och hälsa snarare än könsnormers fortbestånd.