Vad är det som händer?

– Jag vet inte hur det startade, men någon av de mer kända feministhatarna drog i gång en diskussion på sin blogg, en kommentar om pjäsen som följdes av en mängd nya hatinlägg. Det hela utmynnade i ett allvarligt hot mot skådespelaren som framför monologen och två andra kvinnor som har varit inblandade i pjäsen på olika sätt. Det har också förekommit uppmaningar om att sabotera och förstöra både teatern och föreställningen. Man blir lite orolig, även om det flesta som skriver säkert håller sig hemma så vet man aldrig. Så vi har haft både polisbevakning och ett gäng frivilliga som ställer upp och skyddar oss, det gör att man känner sig lugn.

Det är ju förskräckligt, hade ni väntat er så våldsamma reaktioner?

– Nej, inte alls! Jag hade väntat mig en stor nyfikenhet, men den här typen av reaktioner och hat hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Vi gör inte det här för att provocera. Vår pjäs är inget debattinlägg utan en konstnärlig upplevelse.

Hur ser du på att inblandade kvinnor har blivit hotade, medan du som regissör verkar komma undan?

– Det är en bekräftelse på att kvinnor är utsatta och visar att den vrede som finns i Valerie Solanas text är befogad. Jag är minst lika mycket upphovsman till pjäsen som någon av de andra, och jag blir väldigt ledsen för att det är så orättvist. Därför har vi bestämt att jag ska vara ansiktet utåt för Scum-projektet i fortsättningen.

Många av reaktionerna verkar röra att Scum-manifestet även ges som skolföreställning för gymnasieelever. Har det fått er att tänka om kring det?

– Nej, jag tycker fortfarande att det här är en bra pjäs för gymnasieskolor, men jag vill betona att den då följs av en diskussion där man kan bearbeta sina intryck, och att lärarna får komma hit och prata med oss först. Det här är ingen lektion i genus, det är en bisarr och ganska humoristisk torktumlare för hjärnan som jag tror kan leda till friare diskussioner.

Med facit på hand, har det varit värt allt obehag att sätta upp pjäsen och fortsätta spela?

– Vi har kommit fram till att vi tycker det, det är en så fantastisk föreställning att göra. Det finns så mycket kraft i den, och samspelet med publiken ger så mycket. Vi har också fått väldigt mycket stöd och positiva reaktioner, och många verkar gilla vad vi gör.

– I grunden ser jag det hela som ett hot mot den fria konsten. Många av kommentarerna handlar om att Turteatern får statligt stöd, folk är upprörda för att skattepengar ska gå till ”flummiga konstnärer som vill utrota män”. Konsten är ett forum där man ska kunna dra saker till sin spets, och om man börjar ifrågasätta det så är det väldigt allvarligt.

Jag har hört att en protestaktion utanför Turteatern den 21 november har utslysts på facebook. Hur kommer ni att hantera den?

– Vi har inte planerat någonting från teaterns sida. Men många har reagerat från olika håll, så det kommer nog att komma fler människor som försvarar vår uppsättning än folk som är emot den.