Nu är Sagan om Eken all, men jag kan inte låta bli att undra om inte deras kamp var ett uttryck för något annat och mycket större: en mänsklig längtan efter gemenskap, symboliserat av ett träd. Många demonstranter var pensionärer och knappast representativa för Reinfeldts arbetslinje. På livestream-videon såg jag hur de tänt en eld och vankade av och an i väntan på det oundvikliga.

Politik är att kollektivt sträva efter förändring, ta strid för en fråga tillsammans. Att engagera sig politiskt är ett bra sätt att träffa människor. Men mer än så; glöd blir passion när vi samlas kring ett gemensamt mål.

Samtidigt som människor demonstrerar i en global gemenskap för att påverka de Stora frågorna, som ekonomin, tycks också engagemanget för närområdet växa. Ekens vänner blev hånade av höger som vänster men man ska inte underskatta det vardagspolitiska engagemanget. Vi ser det också i de kommande protesterna mot nya Slussen. Efter år av krigsförlamad maktlöshet har det återuppstått en tro på att omgivningen är möjlig att påverka.

Gör det globala lokalt! sa vi på 1990-talet. Om vi med lite god vilja ser trädkramarna på Oxenstiernsgatan som en del av en lokal stadskamp, så måste det vara ett friskhetstecken att fenomenet nu även nått Östermalm.