Under en lång natt tecknas dramat som leder till en spännande upplösning av kriminalgåtor och inre demoner.

På senare år har det blivit vanligt att när julledigheten nalkas så kommer även premiärer av så kallade familjefilmer. Det innebär ofta filmer utformade så att det finns en del i filmen som barn kan ta till sig, och annat som intresserar vuxna. En katt i Paris är en familjefilm, men till skillnad från den vuxna humor som präglar exempelvis Dreamworks produktioner och som ofta går barnen förbi, så är det här fråga om stora känslor som verkligen inte går barnen förbi utan istället är en stor del av deras behållning.

Att en kriminalhistoria kan vara tacksam som ramberättelse när man vill beskriva en personlig utveckling är ett nog så använt grepp genom filmhistorien och i En katt i Paris är det den inre gåtan, den som handlar om sorg, den väsentliga.

Själv såg jag filmen med en femåring och en sexåring och jag skulle nog säga att fem år är den undre gränsen. Filmen är inte olämplig för yngre men både estetik och musik förmedlar äkta dramatik på ett sätt som tar barns – och vuxnas – känslor på allvar.

Just musiken är för övrigt en aspekt som verkligen gör intryck. Den bulgariska symfoniorkestern framför originalmusik med en spänningsdramatik som både är medryckande och vacker. Tillsammans med en retroestetik ger filmen ett klassiskt intryck.

Samtidigt är den fylld av humor, men inte en humor som grundar sig i popkulturella referenser som ofta kräver en vuxens erfarenhet, utan humor grundad i det som borde vara den animerade filmens styrka: visuell lekfullhet. Det finns en underbar scen där Dino tillsammans med tjuven Nico ska rädda Zoé som tillfångatagits av gangsterligan. Det fantasifulla sätt som mörker och ljus tecknas på är inte bara finurligt utan lyckas även på ett kreativt sätt skapa en förtrolighet mellan publik och karaktärer.

”Rolig” var också barnens första omdöme, tätt följt av ”spännande”. Själv var min första tanke: ”Så snygg, så snygg, så snygg”. Och härligt att, som familj, känna att vi kunde skratta och hålla hårt i handen åt samma saker. Det är vad jag kallar en äkta familjefilm!