– Det hade varit roligt att få spela huvudrollen, utan att man hade ifrågasatt min etnicitet. Eller att sätta in mig i en typisk kvinnoroll, att leka med vår föreställning om hur det ska vara. Ruska runt lite. Jag har aldrig fått spela en dansk, säger Thomas Chaanhing.

Ystadbon är född och uppvuxen i Danmark och har haft en lång rad roller i teater, musikaler, film och tv både där och i Sverige. Bland meriterna kan nämnas filmerna Bang bang orangutang och Sanningen om män samt tv-serien Bron. Han erkänner att hans utseende många gånger varit till hjälp för honom.

– Jag har fått fördelar som jag inte hade fått om jag hade varit svensk eller dansk. Jag förstår problemet när man inte har tillräckligt många utbildade skådespelare i Norden. Jag tror att det finns två utbildade asiatiska män i min ålder i Danmark.

Just det handlar delvis om vilka elever som skolorna tar in, och delvis om arbetsgivarnas inställning till utländska skådespelarutbildningar, tror han.

Ett sätt att få en bättre representation av olika etniciteter på tv och film skulle vara att göra som i USA, säger han. Där utgår man enligt lag ifrån statistik över hur befolkningen är sammansatt, och rollbesätter enligt samma procentuella fördelning.

– Genom kvotering når man snabbt att det blir en norm. Man skulle önska sig att det inte var nödvändigt, att man tar in den personen som är bäst till jobbet, oavsett hudfärg och etnicitet, men kanske är det naiv idealism.

Att vi är färgade av fördomar visar en anekdot som Thomas Chaanhing berättar. Han säger att musikerförbundet i USA gjorde ett blindtest när man skulle rekrytera en symfoniorkester. Musikerna fick spela bakom skärmar. Resultatet blev en mycket mer etniskt och åldersmässigt blandad orkester, med större andel kvinnor än vanligt.

Diskriminering handlar inte bara om etnisk bakgrund, påpekar han.

– Det är lätt att glömma bort i debatten om etnicitet. För mig är det lika viktigt att få in kvinnor, funktionshindrade, dvärgar… De får också spela en typ.

Han menar att det är naivt att tro att frågan om jämställdhet är utdebatterad i Sverige, bara för att frågan varit uppe och lagar stiftats.

– Det är fortfarande inte jämnt. Problemet inom kulturen är att det finns en lång tradition av manliga nyckelpositioner. Men jag tycker att det börjar bli bättre.

I 30 grader i februari spelar han en man som lämnat sin familj i Thailand för att flytta med en tjej till Sverige. När det inte fungerar, bestämmer han sig för att försöka få tillbaka familjen igen.

– Det är en ganska bra roll. Han har en egen historia och en förståelig drivkraft. Han är en människa och ingen funktion.

Annars upplever han ofta att han får spela stereotypa karaktärer.

– Först var det bara karikatyrer av asiater – turister, maffiabossar, kriminella. Det finns en tendens att klassätta roller. Asiatiska kvinnor blir städareeller prostituerade, människor från Mellanöstern blir taxiförare. Det är en bild av verkligheten, men vi kan vara mer än det.

För att motverka den stereotypa rollbesättningen, försöker han att utmana regissörer och rollbesättare, som ofta är med på idén. Snarare är det producenter som sätter stopp, säger han.

– Det är viktiga frågor för mig som skådespelare. Jag försöker att ifrågasätta ingångsvinkeln och visa att allt kan vara sanning. Det finns ju lyckade invandrare och överklass, varför måste de alltid vara vita? Borde vi inte visa en förebild?

Han har till exempel spelat läkare och husägare, vilket han ser som positivt. Idealet är att spela roller som utgår ifrån människan i stället för från fördomen.

– Där tycker jag inte att vi har hunnit så långt. Jag tror inte att vi skulle kunna ha en mörkhyad Hamilton i Sverige i dag. Och varför är det alltid den som inte tillhör normen som ska spela den onda?

Han skulle gärna vilja att någon vågade rollbesätta med bara människor med utomnordisk bakgrund, utan att i övrigt göra en grej av det. Över huvud taget tycker han att kulturlivet ska gå före när det gäller att utmana fördomar.

– En undersökning visade att den största diskrimineringen inom kulturen i Europa sker i Danmark och i Sverige. Medierna och kulturen ska vara förebilder, inte hänga tre år efter som nu. Företag är längre fram i inklusionsfrågan, det är tragiskt, säger Thomas Chaanhing.