Repetitionerna är igång på Teater Giljotin. Den 14 april har Lucifer effect premiär och ensemblen, som består av Tana Maneva, Joaquin NaBi Olsson och Scott Ackerman, står uppställda på scenen för att jag ska kunna fota. De repeterar en scen där Scotts rollfigur blöder svart och rött ur näsan och sitter i hög hatt i en fåtölj innan han ramlar omkring på scenen. Tanas rollfigur står framför en spegel och Joaquin sitter på en stol längst fram på scenen. Beethoven hörs i bakgrunden.

En stund senare sitter vi i teaterns kök och pratar om pjäsen. Tana berättar att de inte arbetar med manus utan att de har jobbat fram föreställningen utifrån temat ondska.

– Jag läste en bok med titeln Lucifer effect som handlade om hur goda människor kan bli elaka i vissa situationer. Jag läste också om Stanfordexperimentet där vanliga människor blev inlåsta antingen som fångar eller fångvaktare, och där vakterna direkt började missbruka sin makt mot fångarna. Jag och Rikard Borggård började spåna utifrån det och tänkte att om vi reagerar så starkt på titeln så gör säkert fler det.

Rikard Borggård, en av grundarna till Teater Giljotin och kompositör till föreställningen, säger:

– En kristallkrona hänger i taket och tre människor befinner sig i ett rum. Man börjar undra vad som har hänt. Är det efter tredje världskriget, har de blivit inlåsta, är det innan eller efter en fest?

Scott Ackerman förklarar att ensemblen började med att diskutera begreppet ondska och var ganska överens.

– Vi ville undersöka det trasiga som vi har inom oss, svagheten som ger oss förmågan att vara elaka. Det är inte en traditionell pjäs, den blandar dans, fysisk teater, musik och så vidare. Det är ingen linjär, logisk historia.

Tana Maneva är intresserad av vad som händer när vi förlorar vår personlighet och blir en del av en massa.

– Jag vill skala av våra yttre masker och gå på djupet med vad som får oss att göra saker på rutin. Om det system vi lever i blir starkare än oss så förlorar vi kontakten med oss själva och blir benägna att begå onda handlingar, säger hon. I Lucifer effect undersöker vi hur långt vi kan gå när vi förlorar oss själva.

– Begreppet ondska är problematiskt i vår tid, man skyller alltid onda handlingar på omkringliggande omständigheter och bortförklarar dem på så sätt. När vi har diskuterat ondska och sedan arbetat fram föreställningen så har vi inte velat förklara samhället utan mer fundera över hur ondskan kan påverka oss personligen, säger Scott Ackerman.

Joaquin NaBi Olsson säger att pjäsen innehåller väldigt lite dialog och att den inte är ett verktyg för att förklara något. Ensemblen verkar vara överens om vikten av att inte styra publiken.

– Föreställningen visar upp sprickor i vardagliga uttryck, säger Joaquin.

Tana menar att de flesta förnekar att ondska pågår i världen och menar att man inte ifrågasätter det som man är en del av, eftersom man kanske inte ens uppfattar det som ondskefullt.

– Man kan vara elak utan att tro att man är det, eftersom ens beteende är del av ens kultur och det system man lever i. När man är en del av ett massbeteende så har man redan förlorat sin egen röst. Det ifrågasätter vi i Lucifer effect, säger Tana. Vi arbetar också med den förvridna eller kollapsade kroppen för att fundera kring krafter bakom ondskan.

Ensemblen har självklart också funderat på hur ondskan gestaltar sig i vardagen.

– Den stockholmska medelklassens form av ondska är att vara passivt aggressiv har vi kommit på, säger Joaquin och skrattar.