Recension


Göteborgs Fria

Avlyssnat på Röda Sten

Förra året visades den brittiske konstnären Phil Collins på Marabouparken i Sundbyberg. Utställningen kretsade kring videoinstallationen The world won't listen där fans till det inflytelserika indie-bandet The Smiths framför minst sagt utlevande och personliga karaokeversioner av låtar från bandets album The World Won't Listen. Utifrån denna enkla utgångspunkt ringar Collins skickligt in hur populärkulturen blivit till ett sammanbindande kitt i det som brukar kallas den globaliserade och homogeniserade kulturen.

Samtidigt visar verket på vårt sökande efter unicitet och självständighet, vilket gestaltas genom karaokesångarnas vilja att identifiera sig med den ständiga outsidern Morrissey.

I år får göteborgarna chansen att ta del av Collins konstnärskap då Röda Sten visar en separatutställning av den internationellt uppmärksammade konstnären. Utställningen tar sin början på tredje våningen där man möts av ett videoverk med en dalmatinerhund som enda ”aktör”. Dalmatiner är känd för att skratta när den är glad men den här hunden verkar trött och stirrar uttryckslöst mot betraktaren, med svårighet håller den sina ögon öppna. Kanske är han trött på att vara knähund; gå i ledband och lyda minsta vink från sin husse.

Lite undrande ställer jag mig, men efterhand går mina tankar åt domesticering, att Collins vill få oss att fundera över vilka mekanismer som styr våra mer eller mindre likartade livsmönster. Likt hundar är människan ett flockdjur som söker gemenskap och samhörighet, samtidigt som vi verkar sträva efter att framstå som unika och individuella.

Katedralen på Röda Sten är ett imponerande rum, men det är sällan som det riktigt kommer till sin rätt i utställningssammanhang. Phil Collins lyckas med ganska enkla medel att bemästra det krävande rummet med sin monumentala audiovisuella installation We can’t hear you when you talk at the same time.

Verket kretsar runt vår kärleksfulla men komplexa relation till telefonen, detta tekniska redskap som gör det möjligt för oss att kommunicera med varandra utan att behöva mötas; som skapar en närhet på tryggt avstånd. Och här framstår telefonnätet som ett av alla nät som binder ihop och förenar och snärjer (?) oss.

Mina synapser vidarekopplar direkt till Kraftwerks klassiska The Telephone Call där den samtalstörstande med sin längtan efter kärlek och medmänsklighet får det abrupta felmeddelandet: ”The number you have reached has been disconnected.”

I Collins filmprojektion på Röda Sten är det endast ensamma kvinnor som, kramandes telefonluren, ger uttryck för desperata känslouttryck med närmast sexuella undertoner. Nedsjunken i de bekväma sofforna som står utplacerade i utställningshallen känner man sig som en voyeur som får tillgång till någons innersta känslor. En känsla som går att överföra på flera samtida fenomen, kanske tydligast manifesterat i användandet av sociala medier där vi dagligen avsätter tid för att dela av oss av vårt ”sanna jag”.

Den mest sällskapliga ensamvarg jag någonsin mött är en sommarutställning som jag hoppas kommer att locka många besökare, det är den värd. För Way Out West-publiken finns chansen att ta del av en variant av We can’t hear you when you talk at the same time då samtalen som har spelats in av Collins kommer att utgöra grunden för ett växande musikalbum av svenska och internationella musiker, vilket kommer att presenteras som ljudinstallation på festivalen.

Fakta: 

Konst

Den mest sällskapliga ensamvarg jag någonsin mött Konstnär: Phil Collins Var: Röda Sten Pågår till: 19 aug

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Deckare på spaning efter liv

Recension

James Crumley skrev En sista riktig kyss för trettio år sedan. Den har kallats stilbildande inom deckargenren och efterföljande kollegor till Crumley, som exempelvis Dennis Lehane, har framhållit den som epokgörande. Nu släpps den som den tredje delen av fyra romaner i Modernistas serie med Pulp-litteratur, tidigare titlar har varit Denis Johnsons Jesus' son och Jim Thompsons Mördaren i mig.

Fria.Nu

Skräcken kryper in på knutarna

Recension

Det är vinter 1981 i folkhemsförorten Blackeberg nordväst om Stockholm. Oskar är 12 år och mobbad i skolan och fantiserar om att ta hämnd på sina plågoandar. En dag står en flicka i klätterställningen på gården. Hon heter Eli och har flyttat in i lägenheten ovanför Oskar tillsammans med Håkan. Mannen, som man tror är flickans pappa, beter sig mystiskt och sätter snabbt för pappskivor för fönstren i lägenheten. Eli fångar omedelbart Oskars intresse, men hon gör snabbt klart för honom att de aldrig kan bli vänner.

Fria.Nu

Tre år i förorten

Recension

Jonas Embrings film skildrar tre år av Mios liv i Stockholmsförorten Henriksdalsberget, och öppnar med den illavarslande undertexten ”Alla brott som begås i filmen är under utredning, lagförda eller preskriberade.”

Fria.Nu

Björn på Orust

Recension

Dvd-tidskriften UZI släpper sitt andra nummer och det handlar om producenten och artisten Björn Olsson. Specialen är fulladdad med exklusivt musik- och bildmaterial av en svensk musiklegendar. Björn Olsson var med och grundade Union Carbide Productions och Soundtrack of our lives, och har efter att ha gått solo gjort fantastisk instrumentalmusik i Bo Hanssons och Ennio Morricones anda.

Fria.Nu

Med kameran mot verkligheten

Recension

När Stefan Jarl förra året tilldelades Filmstudiorörelsens pris löd motiveringen: ”En käftsmäll i svensk film.” En motivering som även återspeglar Jarls temperament som filmskapare. Alltsedan den uppmärksammade debutfilmen Dom kallar oss mods (1968) har Jarl gjort film som utnyttjar alla mediets möjligheter för att skaka om, beröra och påverka sin publik. Internationellt ses han som en av de stora dokumentärfilmarna och han har bland annat erhållit en Felix, Europas motsvarighet till Oscar, och på hemmaplan inte mindre än fyra Guldbaggar. Jarl är även en av initiativtagarna till Folkets Bio, som erbjuder kvalitetsfilm på tretton platser i Sverige. Han var också med och skapade tidskriften Film & TV och senare även filmarbetarnas fackförbund.

Fria.Nu

© 2026 Stockholms Fria