Turistvänliga Barcelona förtrollar mig med vackra stränder och magnifika 1300-talsbyggnader, men det jag framför allt slås av är de många afrikaner som förtjänar sitt uppehälle genom att samla skrot i kundvagnar. Fattigdomen har globaliserats.

I Sverige ser vi nu förslag som sänkta ingångslöner och ekonomiska frizoner. Det är inte en slump att Anders Borg i det krismedvetna Europa vågar plocka upp förslaget om att göra fattigare stadsdelar till skattefria zoner för företag. Den tidigare alltför radikala idén är nu i den ekonomiskpolitiska debattens mittfåra. I ett 30-tal områden med hög arbetslöshet ska företag under sju år få skattelättnader för att anställa boende i området, något som bland annat har lett till lönedumpning i andra länder.

Kapitalet har flyttat fram positionerna och tiden då rikedomen fördelades hyfsat jämlikt är förbi, konstaterar Stefan Jonsson i en mycket läsvärd essä i tidskriften Arena (3-2012). "I stora delar av västvärlden lyckades arbetarrörelsen under efterkrigstiden reglera arbetsmarknaden, fördela om företagens vinster och utrota fattigdomen. Det skapade en ö av välstånd, rättvisa och jämlikhet i ett hav av kapitalistisk och kolonial ojämlikhet. Det såg därför ut som om fattigdomen försvann, när den egentligen hade utlokaliserats."

Och nu är den alltså tillbaka. Underklassen. Tjänstehjonen, de livegna. Sopletarna. Men med ett nytt namn: prekariatet. "Slavplantagerna finns inte längre i tropikerna utan mitt ibland oss", skriver Jonsson. Hemma igen sveper jag med blicken över medborgarna på Götgatan i Stockholm. Det avslöjar ingenting. Överfulla shoppingkassar och fikande hipsters. Det går att blunda om man vill, för det är inte här de uppehåller sig. De stryker tvätt i Danderyd, nattar barn i Täby. Städar Berns och Mc Donald's, serverar falafel på Kungsholmen och kör taxi till Arlanda.

Att rikedomen sipprar ner till de fattiga om de bara anstränger sig och att vi därför måste acceptera ojämlikhet var förra århundradets stora lögn. Men med en barnfattigdom på tolv procent, kan vi verkligen fortsätta kalla Sverige ett välfärdssamhälle utan att rodna? Och då talar jag bara om det som är synligt i statistiken, delar av prekariatet är av naturliga skäl mörklagt, både i siffror och som människor av kött och blod. Skäms du inte, Anders Borg?

Många har migrerat hit – eller till Spanien – för att om möjligt få en ljusare framtid. Migration och prekarisering hör ihop och Jonsson använder containern som symbol för att visualisera denna globaliserade fattigdom (och parallella rikedom). 12,2 x 2,7 x 2,4 meter är "en form som anpassar sig till alla varor och innehåll och som gör det möjligt att växla dem mot varandra". Det är sinnebilden av kapitalismen av i dag, manifesterad också i Roberto Savianos Gomorra. Ibland rymmer containern varor, andra gånger människor.

Att illusionen om välfärdssamhället är på väg att lossa i fogarna kanske är nödvändigt. Fattigdomens relativa synlighet har gjort att vi återigen talar om klass. Jonsson ställer den nödvändiga frågan om prekariatet är ett politiskt användbart begrepp. Jo, för det "gör oss i bästa fall varse arbetande människors enhet och orättvisorna de har gemensamt".

För att inte tala om de icke arbetande. Jonsson nämner dem inte, men de utgör en ansenlig skara och bör också rymmas i begreppet. Lika svårorganiserade som de med osäkra anställningar, om inte mer. Men de hör också till vinnarna om det som Jonsson kallar prekariatets första krav – medborgarlön – genomförs.

Kanske kan prekariatet organiseras kring en så påtaglig fråga. Och, frestas man lite elakt tillägga, också den arbetströtta medelklass som attraheras av devisen "åt var och en oavsett behov". För det är stor skillnad på frilansaren från Södermalm som hoppar mellan vikariaten på SVT och papperslösa som städar snabbmatsrestauranger när alla andra sover. Om alla dessa varianter ryms i prekariatet – då är frågan: kan de någonsin bli en del av samma befrielseprojekt?

Begrepp är viktiga för att ringa in problem och ordet "arbetarklass" fångar ju inte längre in vilka intressen som står emot varandra. Samtidigt kan ett intellektuellt och svårgripbart ord verka distanserande. När människor inte har mat på bordet, tvingas ha tre jobb eller måste bli professionella sopletare – ja, då handlar det om högst påtagliga verkligheter, inte abstraktioner.

Varför inte bara "de livegna"?