Jag hörde skådespelaren och ljudboksrösten Krister Henriksson säga på radio nyligen att han inte står ut med att läsa dålig litteratur högt. Det gör honom helt enkelt generad att höra stela dialoger och fåniga beskrivningar, även om det går hyfsat att ta sig igenom samma text tyst för sig själv. Det är för att rösten tränger sig på, konfronterar oss, är svår att stänga ute; den är närmare släkt med musiken än med bilden. Vi kan stänga ögonen men inte öronen.

Men litteraturen har i vår skriftkultur kommit att tystna allt mer. Det är vad litteraturvetaren och textkritikern Mats Malm hör när han bedriver sina litteraturhistoriska avlyssningar i boken Poesins röster. Han drivs av frågan vad som hänt med rösterna i litteraturen i takt med att dess materiella och kulturella möjligheter förändrats, och hur man gör för att leta sig fram till den konkreta mänskliga stämman i skrivtecknens myller. Det är en lärd bok, stundtals tungrodd i snår av detaljer, men för det mesta väldigt spännande.

Det är lätt att anta att vissa saker är universella i tid och rum. Det är också lätt att då ha fel, att inte riktigt vara historiskt insatt. Mats Malm är historiskt insatt. Likaså är han en god läsare, och det känns som att det smittar. ”Anakronistisk läsning” kallar han annars det att ta för givet att man läste på samma sätt förr som i dag. Men kommunikationens förutsättningar har milt sagt utvecklats, och självklart är dagens kommunikationsmodell helt annorlunda från den i en muntlig kultur. Från att ha ristat in budskap i sten litar vi numera till ett bräckligt flöde av ettor och nollor. I början var skriften ett sätt att tämja rösten, att nagla fast den så att den inte slipper undan.

Roligaste kapitlet i boken är det om ironi och 1700-talsförfattaren Anna Maria Lenngren, som nog kan övertyga även den icke övertygade om att Malms ganska teoretiska problemställning ändå är rätt intressant. För vilken röst hör vi när vi läser en text, gammal som ny? Och hur säkra kan vi vara på det vi tror oss höra? Det blir tydligt att vi i rekonstruktionen av historiska röster lätt bortser från avgörande detaljer. Kapitlet om olika utgåvor av Stiernhielms samlade verk går däremot över gränsen vad gäller textkritiskt nörderi. Textkritik, det vill säga att studera vilka olika texter ett och samma verk existerar i, känns mer angeläget när det kopplas till mer generella frågor, som i ironikapitlet.

För några år sedan var jag på en poesiuppläsning, eller nej, jag såg snarare ett poesidrama uppföras: det var skådespelaren Björn Granath som framförde den konkreta poeten Åke Hodells General Bussig. Utan en röst är den dikten bara ett skal; till skillnad från mycket modern poesi allierar den sig helt med den mänskliga rösten och drar hela sin kraft från ljudandet. Stor litteratur och komik på samma gång. Så låt inte texterna tystna – lyssna och ljuda deras röster!